finskt hamburgermål

Idag hade jag inget att göra så jag tog cykeln och rullade iväg mot Hesburger. kollade på menyn och såg att osthamburgermenyn var ganska billig, kostade bara 5 euro. Jag fick mitt mål väldigt fort, det berodde nog på att hamburgaren var varmhållen som på mcdonalds. Jag blev lite besviken när jag såg storleken på burgaren, den var väldigt liten. Menyns största mål är Megamålet som kostar 8.30 men enligt bilden såg det ut som ett vanligt skrovmål. Jag har märkt att snabbmat är lite dyrare här än i Sverige. Jag märkte mer och mer att Hesburger verkar vara nån slags kopia av mcdonalds, burgaren smakade ungefär likadant som där och dessutom fick man saltgurka på. Ett osthamburgermeny är nog verkligen inget att rekommendera för en riktig galtare. Inte ens jag blev mätt. stripsen var ganska bra men inte så salta. Sedan tänkte jag ta en efterrätt men glassmaskinen var trasig och muffinsen var slut. Nä, Hesburger imponerade inte mycket på mig.

Varför Mästaren är ett galtargeni

Mästaren har ju ofta omnämnts i den här bloggen. Detta pga att Mästaren är världens bästa galtare. Jag tänkte berätta en liten historia som illustrerar detta på ett bra sätt.

En dag jobbade jag och Mästaren på en lördag. Mästaren hade börjat en timme tidigare, utan att stämpla in, så att vi skulle kunna ta en extra lång lunch. När det var dags för lunch var det ingen tvekan om vad vi skulle göra. Det fick bli busstation. Mästaren ringde och beställde två superskrov. Några minuter senare åkte vi ner på byn i Mästarens saab. Mästaren hade glömt att ta med sin plånbok, så vi var tvungna att svänga förbi hans föräldrars hus, där plånboken befann sig. Mästaren försvann in i huset och kom ut efter en dryg minut. I ena handen hade han sin plånbok, och i den andra hade han…en storjävla bit sockerkaka! Det faktum att våra super troligtvis var klara hindrade inte Mästaren från att galta lite sockerkaka. Det är detta beteende som jag tycker är så briljant. För galtning handlar mycket om att tänka väldigt kortsiktigt, man äter det man känner för just nu och tänker inte överhuvudtaget på framtiden. Och det kan inte bli så mycket mer kortsiktigt att trycka en stor bit sockerkaka när man ska äta super tre minuter senare.

Supret var för övrigt väldigt gott. Mästaren slösade inte på specialeffekterna och hade köpt extra dressing, extra ketchup, och extra gurksallad.

Ett dygn i galtandets tecken

Det senaste dygnet har innehållit en hel del höjdpunkter. Det började med pizza till fotbollen igår (Sverige – Spanien för er som inte vet). På natten blev det ett hockeymål på Max och det följdes förstås idag upp med en pizza till lunch. ”Inte alls dumt” som ett geni en gång uttryckte det.

Farsen fortsätter…

UEFA verkar inte vika en tum enligt nya uppgifter.

Nu ska vi galta

Många gangsta-rappare kritiseras för att de låtsas vara hårdare än vad de egentligen är. Nån kanske tex. rappar om att han sålt crack, då han i själva verket satt hemma och spelade nintendo hela sin uppväxt. Men så finns det andra textförfattare som skriver sånt som är 100% självupplevt, och ”äkta”. En sån är Raz. Texten till hans senaste låt lyder som följer:

vers.
mega, mega, mega, mega, mega
pizza, pizza, pizza, pizza, pizza
super, super, super, super, super,
plusplus, plusplus, plusplus, plusplus,

ref.
nu så ska vi galta
nu så ska vi galta

Så när Stinky återförenades fanns det inga tvivel om vad vi skulle spela:

Fantastisk grill

Fantastiskt grill

Hej jag heter Kujala. Jag är väl ingen riktig galtare, men ibland äter jag snabbmat. Annars brukar jag äta ganska mycket sötsaker. Delicatobollen är en av mina favoriter.

 Vid universitetet står en liten grillvagn som inte ser mycket ut för världen.  Men fantastisk grill har väldigt god och populär snabbmat. Det är en äldre man som står där nästan varje dag och steker hamburgare och annat gott. Det är ett ganska populärt ställe, fast ändå inte lika berömt som krysset. Nackdelen är att man inte kan gå in någonstans och äta. Man får gå in någonstans på universitetet eller äta ute. För 35 spänn får man ett skrovmål och jag skulle säga att han steker stans bästa hamburgare. Fast egentligen är det väl inte ett riktigt skrovmål, bara en 90 grams hamburgare, väldigt bra och billigt ändå. Stripsen är inte så speciella men burgaren är det mycket hög klass på. Ost, lök, dressing och sallad är vad man får på och det smakar lite annorlunda, det smakar väldigt äkta på något sätt. Nygrillat givetvis. För några dagar sedan gick jag dit för att testa kebabrullen. Mannen lyckades göra min kebabrulle och ta betalt samtidigt som han pratade i telefonen med en kamrat. Det var imponerande. Kebabrullen var det inget fel på men det var inte samma klass som skrovmålet

Galta loss

Nu ska jag berätta för er vad jag tycker om,
det finns många galtare och jag är en av dom
För jag tycker galtarna dom har ett härligt sätt
och jag älskar känslan av att alltid vara mätt

Nä, någon stor poet blir jag nog aldrig, men galta det kan jag. Och det har blivit en hel del av den aktiviteten den senaste månaden. Av någon anledning har jag inte förmått mig att nedteckna dessa upplevelser och intryck, vet inte riktigt varför, men det kan ha att göra med den stigmatisering av galtandet som är så typisk för vår tid. Bara som ett exempel kan jag nämna den avskyvärda broccoli-propaganda som presenteras i tv-programmet Du är vad du äter, som jag hade missnöjet att bevittna för nån dag sen.
Syftet med bloggen var väl att ge en mer balanserad bild av den goda maten, men det kanske är så att vi galtare undermedvetet ändå inte lyckas känna den stolthet som vi borde. Det är inte lätt att vara en minoritet i ett samhälle som Sverige. Men nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och kan härmed presentera en samling nyskrivna galtarrapporter. Trevlig läsning, hoppas jag.

Ghandi, Järnvägstorget

Jag och munken har ätit på Ghandi förut, och det var en underbar upplevelse. Därför var det bara en tidsfråga innan vi skulle besöka stället igen.
För 75 kronor får man en lunchbuffé, som består av tre sorters kyckling och en vegetarisk rätt. Till detta serveras ris och sallad.
Vi fyllde våra tallrikar med mat och slog oss ner. Det fanns gott om plats, men det betyder inte att det var lite folk där. Vid borden satt galtarsugna, främst medelklass-människor, men även några mer annorlunda typer, bl.a en kriminell, som satt med sina advokater. Det var ganska mörk belysning och inredningen pryddes av diverse Indien-kitsch. En rätt så trevlig miljö att tillfredställa sitt galtarbehov i.
Maten var ganska starkt kryddad och gav en intensiv smakupplevelse. Det långkorniga riset var mycket gott, liksom salladen. Jag är ingen stor konsument av bönor, men i salladen passade baljväxterna utmärkt. Dessutom hjälpte bönorna till att stilla galtarens konstanta dåliga samvete över det låga näringsvärde som hans kost utgör. Bönor är ju nyttiga.
När vi ätit oss mätta, smakade vi på kaffet och lät oss underhållas av ett lunch-sällskap som satt vid ett stort bord några meter från oss.
Efter att ha ätit där två gånger kan jag utan tvekan utnämna Ghandi till ett av Västerbottens bästa galtarställen.

Torg-grillen, Rådhustorget

En dag efter jobbet åkte jag in till stan och drev omkring ett par timmar. När jag var ute och gick på torget slog det mig att det var väldigt längesen jag ätit något. Jag kände mig inte ens hungrig. Jag känner dock mig själv och förstod att jag var tvungen att galta något. Jag fick syn på en matvagn som stod i närheten. Jag gick fram och beställde en falafel i bröd. Jag visste inte vilket sorts bröd det var, men jag är en risktagande människa till min natur, så jag chansade på att det skulle vara gott.
Matvagnar har ett visst rykte att lida av bristfällig hygien, men jag kikade in och tyckte det såg ganska rent ut. Kocken var dessutom mycket trevlig och snabb på att få i ordning maten, vilket alltid är ett plus.
Jag blev inte besviken, tre olika såser tillsammans med färska grönsaker gjorde det hela till en väldigt smakrik anrättning. Jag ville inte sitta på den hårda stentrappan, så jag begav mig på en liten promenad. Efter några tuggor kände jag en våg av välbehag skölja över mig. Torg-grillen kommer jag definitivt uppsöka igen.

Subway, Kungspassagen

Jag har bara ätit på Subway några gånger tidigare, och det har väl varit okej. Den här gången beställde jag en lite kycklingmacka. Det var mycket folk och jag fick vänta ett bra tag på att få min macka. När jag fick den smakade den ganska bra, men brödet kunde ha varit godare. Det var väl inget större fel på själva galtningen, men priset var på tok för högt, 35 kronor för ca 5 minuters galtning. Nja, Subway är sådär, väldigt dyrt och dessutom luktar det skumt. Väldigt många fjortisar äter där, och Subway verkar anses som ett coolt ställe, vilket det absolut inte är. Därför kommer jag inte att äta där så mycket i framtiden, det är helt enkelt inget för den seriöse galtaren.

McDonalds, Strömpilen

Jag var skeptiskt redan innan jag gick in. McDonalds har jag alltid förknippat med dålig galtning, men eftersom mitt sällskap väldigt gärna ville äta där, bestämde jag mig för att försöka igen. Tyvärr, burgaren smakade röv och pommesen var mjuk och översaltad. Det finns många bra saker med USA, men McDonalds är absolut inte en av dem, riktig dynga är vad det är. Att smeknamnet i Sverige är det obegripligt löjliga ”Macke Dånkken” gör inte saken bättre.

Busstation, Ånäset

Alldeles i närheten av där jag bor finns en liten galtaffär som jag har ätit på många gånger. Jag var sugen på kebabpizza och beställde logisk nog också en sådan. Den var helt okej, mycket god sås och med flera smakgivande grönsaker som lök och fefferoni. Den här blir en kortfattad rapport, eftersom jag var otroligt hungrig och därför gjorde slut på pizzan innan några djupare minnesbilder hann registeras i mitt medvetande.

Dokumentation: Galtning De Luxe

Ja, jag hade det stora privilegiet att få vara med och dokumentera när Västerbottens största galtare utförde den bästa galtningen på 2000-talet. Så här såg det ut:

Mega-blicken

Som ni vet så är ett megaskrov inte bara en mättande och näringsrik maträtt. Det är något magiskt över megat. En person som har ätit ett mega är inte som alla andra. Det kan faktiskt synas om en person har galtat ett mega. Det är svårt att beskriva vad jag menar. Men på bilden här nere syns det tydligt att personen till höger har galtat ett mega. Han har mega-blicken.

Mega!

Så var det äntligen dags. Man skulle kunna tro att Frasses megaskrov bara är som ett vanligt skrov, fast med större burgare, större dricka och mer strips. Men ett mega är så mycket än så, det är en statussymbol, ett mandomsprov för en galtare. Har man inte klarat av ett mega, så blir man skrattad åt av de andra galtarna(Raz).

Det var på Kanalgatan i Skellefteå som vi begick megadebut. Det första jag la märke till var att burgaren och stripsen kom i varsin låda. Det fick det hela att se ännu större ut och mer respektingivande för de andra matgästerna.

Frasses på Kanalgatan är det enda Frasses jag har varit på där man får gurk-dressing och perskiljesmör på stripsen. Både jag och Harkins tog även smältost till. Själva burgaren var väldigt god och gjorde ingen av oss besviken. Stripsen var också vällagade och smakade alldeles utmärkt. Med facit i hand skulle jag nog ha valt en plusmeny, för stripsen räckte inte till mina tre olika dipper. Men jag var ändå väldigt stolt och nöjd då jag utan problem hade fått i mig ett mega. De som jobbade var så imponerade av vår galtarförmåga att vi fick varsin Frasses-mössa.

När vi hade ätit upp ungefär halva megat kom det in en legend genom dörrarna. Skumdums sångare var ute i galtningen. Han imponerade dock inte alls då han beställde en kycklingmeny.

Efteråt hade vi egentligen tänkt köpa chips, men vi var så proppis så det fick bli lösvikts istället. Vi gick till ett ställe som hette Godiståget, tror jag. Där blev det inga större inköp, mättnaden spelade nog sin roll.

På väg till Harkins dvd-samling stötte vi på Harkins storebror, han verkade dock inte alls imponerad av vår bedrift. Antar att det inte är alla som förstår hur stort ett mega faktiskt är.