Recension: Batman – The dark knight

Förra lördagen for jag och en till person, Parky, på bio. Vi valde att se den nya Batman-filmen, eftersom den verkade väldigt spännande.

Några timmar innan bion började vandrade jag runt i Umeå. Jag blev nåt djävulskt sugen på lösvikts redan efter 2-3 minuter av vandrande. Jag valde att gå in på Hemköp och fylla upp några hekto i en påse. Sen gick jag omkring och tittade i affärer, samtidigt som jag galtade lösvikts. Det var väldigt trevligt och avkopplande.

Efter ett tag hamnade jag inne på konsum i MVG-gallerian. När jag ändå var där tänkte jag att jag kunde köpa ett wienerbröd. Det gjorde jag också, och satte mig ute i stadsparken och och åt ett väldigt gott, färskt, jordgubbssyltat wienerbröd och läste en positiv recension av The dark night i nån tidning. Jag blev ännu mer sugen på att se den.

Sen var det dags att träffa Parky och två andra typer för att att äta. På väg mot vår avtalade mötesplats såg jag en liten kiosk. Jag gick in och spontanköpte en twix, som jag galtade i mig väldigt snabbt för att de andra inte skulle märka att jag smygstartat.

Vi for till Tre kronor, där jag beställde in en kebabtallrik. Den var väldigt god och mättande. När jag ätit drygt 2/3 tänkte jag att jag var tillräcklig mätt, och bestämde mig för att lämna resten. Men jag åt ändå upp allt till slut.

Någon halvtimme efteråt gick vi och köpte efterrätt. Vi hamnade på kiosken som ligger på vasaplan, på samma sida som Folkets hus. Godisutbudet var väldigt bra, jag hittade min gamla favorit, Ritter sport, extra stora red bull, samt en slags lakritskola. Jag åt upp lakritskolan på väg mot biblioteket, och resten åt jag upp därinne.

Efter att ha suttit där ett tag var det så dags att gå på bio. Men först stannade vi till vid Sega råttan där jag köpte en påse lösvikts, en liten påse chips och en energidryck.

Jag började äta ungefär en minut efter att jag satt mig i biostolen, och fortsatte äta ett i ungefär en halvtimme. Flera gånger bestämde jag mig för att sluta äta och spara resten, men jag fortsatte ändå tills allt var slut.

En underbar kväll

Igår var det en stor dag. Jag och Harkins fick nämligen chansen att äta middag tillsammans med den kanske störste galtaren norr om Dovamyra, nämligen Mästaren. Förra året gjorde vi samma sak, och det blev den bästa kvällen den sommaren, så när Lufta öppnade för året började vi smida planer på ännu en galtarmiddag. Igår blev det alltså av.

Vid fem-tiden dök Mästaren upp vid min dörr, och blev genast antastad av min ouppfostrade katt, som hedde hårstrån på Mästarens byxor. Efter detta lilla intermezzo kunde vi ge oss av. Harkins ville att vi skulle gå hela vägen till Lufta, eftersom vi på så sätt kunde förbränna alla kalorier som varje galtning innebär. Mycket bra tänkt där, Harkins.

Vi ödslade ingen tid på att sitta vid bordet och begrunda menyn, eller ”matlistan” som Mästaren uttryckte det, utan vi stod vid disken och beställde fort. Mästaren tog entrecote och stekt potatis. Jag och Harkins beställde in exakt samma sak: jättelövstek, med pommes och en Mariestad III. Eftersom det var ett så högtidligt tillfälle tyckte vi att vi kunde unna oss en öl.

Lufta är verkligen en undanskymd oas, det är nyrenoverat och väldigt rent och fint, dessutom ligger det högt upp, så man har utsikt över en å som flyter förbi. Om man är tex på Max, så finns det inte mycket att titta på, så man sitter oftast med blicken stadigt fäst vid tallriken tills De luxet är slut. Så är det inte på Lufta, där man kan titta ut och njuta av det vackra västerbottniska landskapet.

Jättelövsteken smakade oerhört bra. Den var täckt av perskiljesmör och ett annat smör, samt en väldigt god kryddning. Pommeserna var också vällagade, med precis lagom mycket salt. Kaninmaten var väl som kaninmat är mest, nånting man trycker i sig fort för att kunna ägna sig åt de riktiga delikatesserna. Som väntat tog maten slut väldigt fort, men än var kvällen ung. Mästaren ropade på kökschefen och sa:”nu vill vi ha kul!”. Med det menade han att vi ville ha kulglass.

Jag bestämde mig för en kula pekannöt och en kula lakrits. Harkins tog samma sak som mig. Mästaren skulle förstås vara värst och tog tre kulor. Glassen var god, som glass ju oftast är. Sedan satt vi i ungefär en timme och lyssnade på gamla anekdoter som Mästaren berättade på ett inlevelsefullt sätt.

Då vi gick hemåt var det med betydligt tyngre ben, och jag och Harkins styrde kosan mot Shell, där vi köpte chips och lösvikts. Eftersom jag nyligen fyllde år hade Harkins med sig en present. Det var filmen Disturbia och ett presentkort på Frasses, vilket jag måste säga är bland de bästa presenter jag nånsin fått.

Filmen var bra och det var lösviktsen och chipsen också, förstås. Hela kvällen diskuterade vi ett uttryck som många häromkring använder: ”att lägga ut”. Det betyder att bli fet. Så om nån säger ”Han har lagt ut”, så kan man översätta det till rikssvenska så här ”Han har blivit fet”. Detta uttryck är så otroligt roligt i all sin enkelhet, så jag behöver nog inte kommentera det mer.

Mega!

Så var det äntligen dags. Man skulle kunna tro att Frasses megaskrov bara är som ett vanligt skrov, fast med större burgare, större dricka och mer strips. Men ett mega är så mycket än så, det är en statussymbol, ett mandomsprov för en galtare. Har man inte klarat av ett mega, så blir man skrattad åt av de andra galtarna(Raz).

Det var på Kanalgatan i Skellefteå som vi begick megadebut. Det första jag la märke till var att burgaren och stripsen kom i varsin låda. Det fick det hela att se ännu större ut och mer respektingivande för de andra matgästerna.

Frasses på Kanalgatan är det enda Frasses jag har varit på där man får gurk-dressing och perskiljesmör på stripsen. Både jag och Harkins tog även smältost till. Själva burgaren var väldigt god och gjorde ingen av oss besviken. Stripsen var också vällagade och smakade alldeles utmärkt. Med facit i hand skulle jag nog ha valt en plusmeny, för stripsen räckte inte till mina tre olika dipper. Men jag var ändå väldigt stolt och nöjd då jag utan problem hade fått i mig ett mega. De som jobbade var så imponerade av vår galtarförmåga att vi fick varsin Frasses-mössa.

När vi hade ätit upp ungefär halva megat kom det in en legend genom dörrarna. Skumdums sångare var ute i galtningen. Han imponerade dock inte alls då han beställde en kycklingmeny.

Efteråt hade vi egentligen tänkt köpa chips, men vi var så proppis så det fick bli lösvikts istället. Vi gick till ett ställe som hette Godiståget, tror jag. Där blev det inga större inköp, mättnaden spelade nog sin roll.

På väg till Harkins dvd-samling stötte vi på Harkins storebror, han verkade dock inte alls imponerad av vår bedrift. Antar att det inte är alla som förstår hur stort ett mega faktiskt är.

Helgens galtning

I min förra rapport redogjorde jag för lördagens frukost. Detta var långt ifrån den enda galtning jag ägnade mig åt i helgen.

Det hela började i fredags på Frasses där jag åt med Kujala. Ett superskrov åt mig och ett vanligt åt Kujala. Mitt super var inte som jag förväntade mig, hamburgaren var överstekt och torr, vilket till viss del reparerades av dressingen. Stripsen var inte heller mycket att hänga i tomtens skägg, nä de var inge vidare, alldeles för mjuka. Men ett super är alltid ett super och jag var ändå hyfsat nöjd.

När Raz fick höra att vi var på Frasses tog han första bästa buss ner till stan och satte sig hos oss. Han hade själv redan ätit så han beställde inget. Men att han ändå kom tycker jag visar på stor galtarhängivenhet. Han åt våra rester och gick och letade bland andra bord för att hitta nåt galtbart, tyvärr utan resultat.

Efter den redan rapporterade frukosten begav jag mig ner på stan. Det var blött, småkallt och trist. En väldig tråkig och meningslös dag. Jag försökte muntra upp mig själv med en falafeltallrik, och det lyckades väl hyfsat, men jag har kommit fram till att falafel passar bäst i rull-form.

Jag köpte även med mig en påse lösvikts från Sega Råttan. Där finns det ett mycket stort urval av lösvikts. Blev väldigt nöjd med påsen och satte mig sen på bussen hem.  Lösviktsen var helt okej, själva urvalet hade jag gjort perfekt, men dessvärre var några av sorterna inte helt färska.

I dag, söndag, satt jag just och funderade på om jag skulle köpa en påse chips, då det blev tal om att beställa pizza. Jag valde en capriciossa. Den var väldigt god, jag boostade den med lite fefferoni och pizzasallad som gjorde det till årets näst bästa pizzaupplevelse(efter mästarens special). En av de andra pizzaätarna lyckades inte fullfölja en mexikansk pizza, så jag fick ett par bitar av den också. Den var stark och god och jag blev faktiskt ganska mätt.

Det var allt från mig, bloggens största galtare.