I helgas kom min syster hem från grannlandet i väst. Med sig hade hon till min stora förtjusning lite olika godsaker. Vi tittade på ett avsnitt av Mordkommission samtidigt som vi provsmakade norska chips och tax free-Daim. Chipsen påminde väldigt mycket om Jonssons Mandelpotatischips, både vad gäller själva chipsen och även påsens utformning. På baksidan fanns en text om hur de anställda vid Sörlands chips hade gott tillväga när de uppfann chipsen. Detta var ju förstås för att man som konsument ska få nån slags känsla av att det är ett litet genuint sympatiskt familjeföretag, men när baksidestexten undertecknades av ”Frode” skrattade jag och min syster bara.
Smaken var helt okej, men ibland då man äter naturchips så får man en känsla av att det bara är hårt fett och inte så mycket potatis. Men kryddningen var riklig och innehöll en hel rad olika ingredienser med kemiskt doftande namn, som tex. natrium-bensoat. Jag var ganska hungrig, så chipsen slank ner i rask takt, även om jag försökte behärska mig, jag blev ju faktiskt bjuden och då kan man inte galta på i samma fart som när man köpt chipsen själv(eller hur, Raz?).
Chipsen var nu inte det enda som stod på bordet. Även en skål Daim fanns med oss. Daimen var den här gången i smågodisform. Jag har inte galtat så mycket Daim i år faktiskt, det har nog bara blivit 5-6 bitar, och då givetvis i dubbel-formatet. Nu påmindes jag om hur jävla gott Daim faktiskt är. Att blanda söt och len mjölkchoklad med knaprig mandelknäck är helt genialiskt. Jag och min syster tävlade nästan om vem som kunde äta fortast, och det var naturligtvis den dagens höjdpunkt.
Dagen efter hade min syster bara kvar en galtarprodukt från sin resa från Oslo, och det var något som hette Melkesjokolade, det betyder ungefär Mjölkchoklad. Den här gången var min syster inte lika givmild och jag fick bara sex ynka chokladrutor. Och det är förstås egentligen för lite för att jag ska kunna göra någon kvalitativ bedömning, men det smakade väldigt bra, påminde mycket om Marbous mjölkchoklad.
Choklad i ren form är något jag inte har ätit så ofta, men nu upptäckte jag hur gott det kan vara att låta några kylskåpskalla bitar smälta på tungan. Men just det att jag hade så lite choklad gjorde att det uppstod en stor frustration och längtan efter mer. Som jag berättade i min vetelängdsrapport så är det ju väldigt jobbigt att bara få en liten munsbit, då är det bättre att vara helt utan.
Sammanfattningsvis var det väldigt trevligt att få ta del av vad norrmännen galtar, men det var i princip samma sak som här i Sverige, bara andra tillverkare.
Publicerat av pezminator 