Recension: Batman – The dark knight

Förra lördagen for jag och en till person, Parky, på bio. Vi valde att se den nya Batman-filmen, eftersom den verkade väldigt spännande.

Några timmar innan bion började vandrade jag runt i Umeå. Jag blev nåt djävulskt sugen på lösvikts redan efter 2-3 minuter av vandrande. Jag valde att gå in på Hemköp och fylla upp några hekto i en påse. Sen gick jag omkring och tittade i affärer, samtidigt som jag galtade lösvikts. Det var väldigt trevligt och avkopplande.

Efter ett tag hamnade jag inne på konsum i MVG-gallerian. När jag ändå var där tänkte jag att jag kunde köpa ett wienerbröd. Det gjorde jag också, och satte mig ute i stadsparken och och åt ett väldigt gott, färskt, jordgubbssyltat wienerbröd och läste en positiv recension av The dark night i nån tidning. Jag blev ännu mer sugen på att se den.

Sen var det dags att träffa Parky och två andra typer för att att äta. På väg mot vår avtalade mötesplats såg jag en liten kiosk. Jag gick in och spontanköpte en twix, som jag galtade i mig väldigt snabbt för att de andra inte skulle märka att jag smygstartat.

Vi for till Tre kronor, där jag beställde in en kebabtallrik. Den var väldigt god och mättande. När jag ätit drygt 2/3 tänkte jag att jag var tillräcklig mätt, och bestämde mig för att lämna resten. Men jag åt ändå upp allt till slut.

Någon halvtimme efteråt gick vi och köpte efterrätt. Vi hamnade på kiosken som ligger på vasaplan, på samma sida som Folkets hus. Godisutbudet var väldigt bra, jag hittade min gamla favorit, Ritter sport, extra stora red bull, samt en slags lakritskola. Jag åt upp lakritskolan på väg mot biblioteket, och resten åt jag upp därinne.

Efter att ha suttit där ett tag var det så dags att gå på bio. Men först stannade vi till vid Sega råttan där jag köpte en påse lösvikts, en liten påse chips och en energidryck.

Jag började äta ungefär en minut efter att jag satt mig i biostolen, och fortsatte äta ett i ungefär en halvtimme. Flera gånger bestämde jag mig för att sluta äta och spara resten, men jag fortsatte ändå tills allt var slut.

Norska chips, norsk choklad och tax free-Daim

I helgas kom min syster hem från grannlandet i väst. Med sig hade hon till min stora förtjusning lite olika godsaker. Vi tittade på ett avsnitt av Mordkommission samtidigt som vi provsmakade norska chips och tax free-Daim. Chipsen påminde väldigt mycket om Jonssons Mandelpotatischips, både vad gäller själva chipsen och även påsens utformning. På baksidan fanns en text om hur de anställda vid Sörlands chips hade gott tillväga när de uppfann chipsen. Detta var ju förstås för att man som konsument ska få nån slags känsla av att det är ett litet genuint sympatiskt familjeföretag, men när baksidestexten undertecknades av ”Frode” skrattade jag och min syster bara.

Smaken var helt okej, men ibland då man äter naturchips så får man en känsla av att det bara är hårt fett och inte så mycket potatis. Men kryddningen var riklig och innehöll en hel rad olika ingredienser med kemiskt doftande namn, som tex. natrium-bensoat. Jag var ganska hungrig, så chipsen slank ner i rask takt, även om jag försökte behärska mig, jag blev ju faktiskt bjuden och då kan man inte galta på i samma fart som när man köpt chipsen själv(eller hur, Raz?).

Chipsen var nu inte det enda som stod på bordet. Även en skål Daim fanns med oss. Daimen var den här gången i smågodisform. Jag har inte galtat så mycket Daim i år faktiskt, det har nog bara blivit 5-6 bitar, och då givetvis i dubbel-formatet. Nu påmindes jag om hur jävla gott Daim faktiskt är. Att blanda söt och len mjölkchoklad med knaprig mandelknäck är helt genialiskt. Jag och min syster tävlade nästan om vem som kunde äta fortast, och det var naturligtvis den dagens höjdpunkt.

Dagen efter hade min syster bara kvar en galtarprodukt från sin resa från Oslo, och det var något som hette Melkesjokolade, det betyder ungefär Mjölkchoklad. Den här gången var min syster inte lika givmild och jag fick bara sex ynka chokladrutor. Och det är förstås egentligen för lite för att jag ska kunna göra någon kvalitativ bedömning, men det smakade väldigt bra, påminde mycket om Marbous mjölkchoklad.

Choklad i ren form är något jag inte har ätit så ofta, men nu upptäckte jag hur gott det kan vara att låta några kylskåpskalla bitar smälta på tungan. Men just det att jag hade så lite choklad gjorde att det uppstod en stor frustration och längtan efter mer. Som jag berättade i min vetelängdsrapport så är det ju väldigt jobbigt att bara få en liten munsbit, då är det bättre att vara helt utan.

Sammanfattningsvis var det väldigt trevligt att få ta del av vad norrmännen galtar, men det var i princip samma sak som här i Sverige, bara andra tillverkare.

begravd i en chipsburk

ja det var lite speciellt måste jag säga

http://www.metro.se/se/article/2008/06/05/15/3827-57/index.xml

En underbar kväll

Igår var det en stor dag. Jag och Harkins fick nämligen chansen att äta middag tillsammans med den kanske störste galtaren norr om Dovamyra, nämligen Mästaren. Förra året gjorde vi samma sak, och det blev den bästa kvällen den sommaren, så när Lufta öppnade för året började vi smida planer på ännu en galtarmiddag. Igår blev det alltså av.

Vid fem-tiden dök Mästaren upp vid min dörr, och blev genast antastad av min ouppfostrade katt, som hedde hårstrån på Mästarens byxor. Efter detta lilla intermezzo kunde vi ge oss av. Harkins ville att vi skulle gå hela vägen till Lufta, eftersom vi på så sätt kunde förbränna alla kalorier som varje galtning innebär. Mycket bra tänkt där, Harkins.

Vi ödslade ingen tid på att sitta vid bordet och begrunda menyn, eller ”matlistan” som Mästaren uttryckte det, utan vi stod vid disken och beställde fort. Mästaren tog entrecote och stekt potatis. Jag och Harkins beställde in exakt samma sak: jättelövstek, med pommes och en Mariestad III. Eftersom det var ett så högtidligt tillfälle tyckte vi att vi kunde unna oss en öl.

Lufta är verkligen en undanskymd oas, det är nyrenoverat och väldigt rent och fint, dessutom ligger det högt upp, så man har utsikt över en å som flyter förbi. Om man är tex på Max, så finns det inte mycket att titta på, så man sitter oftast med blicken stadigt fäst vid tallriken tills De luxet är slut. Så är det inte på Lufta, där man kan titta ut och njuta av det vackra västerbottniska landskapet.

Jättelövsteken smakade oerhört bra. Den var täckt av perskiljesmör och ett annat smör, samt en väldigt god kryddning. Pommeserna var också vällagade, med precis lagom mycket salt. Kaninmaten var väl som kaninmat är mest, nånting man trycker i sig fort för att kunna ägna sig åt de riktiga delikatesserna. Som väntat tog maten slut väldigt fort, men än var kvällen ung. Mästaren ropade på kökschefen och sa:”nu vill vi ha kul!”. Med det menade han att vi ville ha kulglass.

Jag bestämde mig för en kula pekannöt och en kula lakrits. Harkins tog samma sak som mig. Mästaren skulle förstås vara värst och tog tre kulor. Glassen var god, som glass ju oftast är. Sedan satt vi i ungefär en timme och lyssnade på gamla anekdoter som Mästaren berättade på ett inlevelsefullt sätt.

Då vi gick hemåt var det med betydligt tyngre ben, och jag och Harkins styrde kosan mot Shell, där vi köpte chips och lösvikts. Eftersom jag nyligen fyllde år hade Harkins med sig en present. Det var filmen Disturbia och ett presentkort på Frasses, vilket jag måste säga är bland de bästa presenter jag nånsin fått.

Filmen var bra och det var lösviktsen och chipsen också, förstås. Hela kvällen diskuterade vi ett uttryck som många häromkring använder: ”att lägga ut”. Det betyder att bli fet. Så om nån säger ”Han har lagt ut”, så kan man översätta det till rikssvenska så här ”Han har blivit fet”. Detta uttryck är så otroligt roligt i all sin enkelhet, så jag behöver nog inte kommentera det mer.

Estrella Sourcream cheese & OLW Cream cheese

Som jag berättade i min förra rapport var jag på Coop i torsdags. Där hängde jag främst kring dvd- och chipshyllorna. Var oerhört lockad att köpa säsong fyra av Simpsons, men jag lyckades besinna mig, då jag redan hade en dvd-beställning på ingång. Istället blev det två inköp på chipshörnan.

OLWs Cream Cheese-chips har länge varit en liten favorit, men dessa är faktiskt ganska svåra att få tag på. De finns bara i de mest välsorterade affärerna, så under min karriär har jag kanske bara galtat 10-15 påsar. Jag var ganska säker på att jag skulle slå till på en sån, men då fick jag syn på något intressant nån meter åt sidan. Nämligen en Estrella-påse med namnet Sourcream Cheese. Detta var ju väldigt intressant. Jag kunde inte bestämma mig vad jag skulle välja, så det blev båda två. Hade tänkt ha en den här helgen, och spara den andra till nästa. Riktigt så blev det inte.

När jag kom hem var det dags att inleda dagens första arbetspass. Slängde in en dvd med Prison Break, säsong två. Sen hällde jag upp en liten skål med Estrellas sourcream cheese-chips. Dessa smakade väldigt bra, som de flesta chips ändå gör. De var räfflade, men jag tror faktiskt att det inte är det optimala för cheese-smaken. Ibland fick jag lite b-chipsvibbar.

Egentligen är den här bloggen en ganska omöjlig idé, eftersom de bästa galtarupplevelserna är väldigt svåra att beskriva med ord. Hursomhelst så var chipspåsen tom på kvällen. Det visar väl om något på vilken kvalité chipsen hade.

Runt 23-tiden sprättade jag dagens andra 300-grammare. Redan efter några tuggor kände jag att de här chipsen var snäppet bättre än Estrellas motsvarighet. För det första var chipsen inte räfflade, utan bara tunna skivor. För det andra var smaken lite godare, lite mer rund, så att säga.

Jag tog inte så mycket chips, för samvetet började ta över. Jag tänkte att det var lite överdrivet att trycka en 300-grammare på en torsdag. Jag bestämde mig för att spara de resterande chipsen till nästa vecka.

Vid ett-tiden dagen efter tog jag fram påsen igen. Jag var lite hungrig, hade bara ätit en semla förutom frukosten, så chipsen smakade helt otroligt. Tog några rejäla nävar innan jag lyckades gå därifrån.

På kvällen tänkte jag fara till Umeå och hälsa på en vän, men bussen kom aldrig till busshållplatsen. Besviken och frusen gick jag hemåt i mörkret genom ett tyst samhälle. När jag kom hem tänkte jag rädda kvällen genom att ta fram mina sista cream cheese-chips. När jag tog fram påsen visade det sig bara vara smulor kvar.

Sammanfattning

Båda chipsen höll en hög kvalité, men OLWs var ändå betydligt godare. Vad jag lärde mig av den här erfarenheten är att man inte ska köpa mer chips än man tänker äta upp. Dessutom ska man inte heller öppna påsen i förväg för att ”provsmaka”, risken är överhängande att hela påsen stryker med. Trots att det känns som att jag överkonsumerade en aning, så var de här två dagarna väldigt trevliga. Det förgyller helt klart tillvaron att kunna trycka chips när man vill. Men chipsen kan bli farliga, de är billiga och lätta att få tag på, så ett beroende utvecklas lätt.