Recension: Batman – The dark knight

Förra lördagen for jag och en till person, Parky, på bio. Vi valde att se den nya Batman-filmen, eftersom den verkade väldigt spännande.

Några timmar innan bion började vandrade jag runt i Umeå. Jag blev nåt djävulskt sugen på lösvikts redan efter 2-3 minuter av vandrande. Jag valde att gå in på Hemköp och fylla upp några hekto i en påse. Sen gick jag omkring och tittade i affärer, samtidigt som jag galtade lösvikts. Det var väldigt trevligt och avkopplande.

Efter ett tag hamnade jag inne på konsum i MVG-gallerian. När jag ändå var där tänkte jag att jag kunde köpa ett wienerbröd. Det gjorde jag också, och satte mig ute i stadsparken och och åt ett väldigt gott, färskt, jordgubbssyltat wienerbröd och läste en positiv recension av The dark night i nån tidning. Jag blev ännu mer sugen på att se den.

Sen var det dags att träffa Parky och två andra typer för att att äta. På väg mot vår avtalade mötesplats såg jag en liten kiosk. Jag gick in och spontanköpte en twix, som jag galtade i mig väldigt snabbt för att de andra inte skulle märka att jag smygstartat.

Vi for till Tre kronor, där jag beställde in en kebabtallrik. Den var väldigt god och mättande. När jag ätit drygt 2/3 tänkte jag att jag var tillräcklig mätt, och bestämde mig för att lämna resten. Men jag åt ändå upp allt till slut.

Någon halvtimme efteråt gick vi och köpte efterrätt. Vi hamnade på kiosken som ligger på vasaplan, på samma sida som Folkets hus. Godisutbudet var väldigt bra, jag hittade min gamla favorit, Ritter sport, extra stora red bull, samt en slags lakritskola. Jag åt upp lakritskolan på väg mot biblioteket, och resten åt jag upp därinne.

Efter att ha suttit där ett tag var det så dags att gå på bio. Men först stannade vi till vid Sega råttan där jag köpte en påse lösvikts, en liten påse chips och en energidryck.

Jag började äta ungefär en minut efter att jag satt mig i biostolen, och fortsatte äta ett i ungefär en halvtimme. Flera gånger bestämde jag mig för att sluta äta och spara resten, men jag fortsatte ändå tills allt var slut.

Varför Mästaren är ett galtargeni

Mästaren har ju ofta omnämnts i den här bloggen. Detta pga att Mästaren är världens bästa galtare. Jag tänkte berätta en liten historia som illustrerar detta på ett bra sätt.

En dag jobbade jag och Mästaren på en lördag. Mästaren hade börjat en timme tidigare, utan att stämpla in, så att vi skulle kunna ta en extra lång lunch. När det var dags för lunch var det ingen tvekan om vad vi skulle göra. Det fick bli busstation. Mästaren ringde och beställde två superskrov. Några minuter senare åkte vi ner på byn i Mästarens saab. Mästaren hade glömt att ta med sin plånbok, så vi var tvungna att svänga förbi hans föräldrars hus, där plånboken befann sig. Mästaren försvann in i huset och kom ut efter en dryg minut. I ena handen hade han sin plånbok, och i den andra hade han…en storjävla bit sockerkaka! Det faktum att våra super troligtvis var klara hindrade inte Mästaren från att galta lite sockerkaka. Det är detta beteende som jag tycker är så briljant. För galtning handlar mycket om att tänka väldigt kortsiktigt, man äter det man känner för just nu och tänker inte överhuvudtaget på framtiden. Och det kan inte bli så mycket mer kortsiktigt att trycka en stor bit sockerkaka när man ska äta super tre minuter senare.

Supret var för övrigt väldigt gott. Mästaren slösade inte på specialeffekterna och hade köpt extra dressing, extra ketchup, och extra gurksallad.

Om glädjen i att galta vetelängd ensam

Flera gånger har det hänt att jag har varit väldigt hungrig och på jakt efter något att äta till lunch. Ibland har jag varit så hungrig så jag inte haft tid att vänta på någon mikrorätt, eller hälla upp fil, eller koka gröt, eller värma rester, eller vad man nu äter till lunch. Så jag har helt enkelt sökt mig till avdelningen för bakverk inne på någon mack i något litet kustlandskap, i något litet nordeuropeiskt land. Där har jag ofta valt en maträtt som heter ”Vetelängd”.

Vetelängd äts oftast som fikabröd i grupp. Ofta går det till så att vetelängden skivas upp i tunna skivor, som delas ut, en skiva per person. Detta är något jag tycker är väldigt löjligt. När jag äter vetelängd gör jag det som det anstår en äkta galtare. Jag äter naturligtvis upp hela vetelängden på en gång. Detta gör jag i regel i ensamhet. Det har flera fördelar. Ett problem som man ofta har när man äter kakor och bakverk med icke-galtare är att det inte är accepterat att äta upp allting inom synhåll. Det anses ofint. Istället får man ta en pytteliten skiva, som inte ger någon som helst mättnad, utan bara väcker begäret efter mer. Det skapar förstås en oerhörd frustration. En annan nackdel med att äta vetelängd i grupp är att man ska äta långsamt. Det går inte att trycka in den pyttelilla skivan i käften direkt. Det anses ofint. Istället ska man ta en tugga, vänta några sekunder, kanske dricka en slurk kaffe, eller komma med någon insiktfull kommentar. Så man måste kanske sitta där med sin pyttelilla bit i fyra minuter, ibland fem.

Att äta vetelängd ensam har alltså de fördelarna att man kan äta hur fort man vill och hur mycket man vill (hela vetelängden). Man slipper hålla sig till de sociala fika-konventionerna, helt enkelt. Och när man gör det mår man så bra som man sällan kan göra annars. Inte ens det renaste heroin fulkemisterna i Afganistan kan framställa kan framkalla samma lyckorus man får av att äta en hel vetelängd. I några minuter är allt som existerar den gula vaniljkrämen, den söta kanelsmeten, det hårda pärlsockret och det kardemumma-doftande mjuka kakbrödet. Och efteråt känner man sig mätt och glad, hög på socker som man är.

Frukost 9/2

Dagen började med en svensk klassiker, nämligen kanelbullen. På ICA kan man köpa en påse med 12 st bullar för runt en 30-lapp.
En kanelbulle blir man dock inte mätt på, så det blev ett stopp på ett café. Jag köpte en brie/salami-macka och en kopp kaffe, medan kakkungen Kujala köpte en chokladtårta som egentligen var en kladdkaka. Kujala berättade om sin kärlek till delicato-bollen, minst fem stycken slinker ner varje vecka. ”en delikat lunch, som är billig, och ger en bra sockerkick, man blir nöjd”
När vi sen passerade ICA såg vi en skylt som meddelade att det fanns nybakta semlor att köpa till det facila priset av 24.90 för två. Detta gick naturligtvis inte att motstå, så en förpackning semlor hamnade i ryggsäcken.
Vi gjorde ett besök på UBs nya café, och plockade upp semlorna utom synhåll för personalen. Semlorna var välgjorda och smakade gott, alltid härligt att galta semlor.
Som Kujala brukar säga: ”sötsaker är som godast på morgonen.”
Galtarbloggen live från studiesalen på UB.