Idag hörde jag på Christer i P3. Ämnet för dagen var träning och hur man kommer i form. Det var väldigt underhållande, för jag fattar verkligen inte varför man ska träna. En kvinna som ringde in fick rådet att gå en timme innan frukost varje dag, och dessutom äta 200 kcal mindre per dag, då kanske hon skulle bli av med de där sista grammen fett. Hon tränade redan varje dag, men hon ville inte bli besatt..
Det är så oerhört löjligt att hålla på att gymma och räkna ut hur många kalorier man trycker i sig per dag. Blir man lycklig om man vet att tonfisk innehåller mycket protein och inga kolhydrater och därför ger låg insulinsöndring? Jag tror inte det. Däremot blir man lycklig av att äta en vetelängd. Det vet jag.
Blir man lycklig av att äta omega 3-tabletter varje dag? Nä, men tre mega vore inte fel..
Jag satt och läste i Runners World, en tidning som handlar om att springa. I den kan man läsa historier om människor som varit på dekis, men börjat springa och sen blivit frälsta. Löpning framstår som lösningen på alla problem som finns. Om Jesus hade sprungit på vattnet istället kanske mänskligheten hade levt i paradiset nu.
Efter att ha läst i Runners World i somras kände jag att jag ville testa och se om det var så underbart. Jag sprang väl kanske 10 gånger och jag hatade varje minut av det. Det var bara en enda plåga. Hela tiden var jag tvungen att kämpa emot impulsen att lägga mig ner i diket och vila. Visst var det ganska skönt efteråt, men på samma sätt som när man drar ut en sticka ur huden. Jag såg inga som helst positiva effekter.
Nä, risken att ni träffar mig på nåt gym med hantlar i handen är liten. Vi ses på Frasses.
