En tur till Oslo

Jag for en sväng till Oslo förra veckan. Det första jag fick syn på när jag klev av tåget från flygplatsen var en annons för lösvikts. 6:90 per hekto kostade det. Jag gick in i butiken, Narvesen hette den, och när jag kom in började jag småle för mig själv. Det var verkligen ingen hög klass på det där lösviktset. De hade bara ställt ut några lådor på en sj-pall mitt på golvet. Det såg otroligt amatörmässigt ut. När jag tittade lite närmre såg jag att företaget som låg bakom lösviktset hette ”Candy king”, och som ni förstår är det alltså det svenska Karamellkungen som gör en satsning i Norge. Dagen efter köpte vi varsin påse lösvikts, och det var väl härligt att trycka lite lösvikts, men jag lessnade väldigt fort. Karamellkungen har några bra godisbitar, men det mest är bara b-kopior av såna gedigna bitar som dumle, center, och vingummi. Men lite senare såg jag faktiskt riktiga lösviktslådor monterade på en vägg. Det såg ut att vara ganska bra lösvikts också, men priset var hela 15, 90 norska kronor per hekto. Jag tycker faktiskt synd om norrmännen som antingen måste betala svinmycket för hyfsat lösvikts, eller betala halvmycket för Karamellkungens halvmesyrer.

Dagen efter befann vi oss på Edward Munch-museet för att ta en lite närmre titt på det där Skriet.
Efteråt blev det förstås galtning i det anslutande kafeét. Jag fick syn på wienerbröd, och det fick bli ett sånt. Märkte ni, ”ett sånt”? Jag köpte bara ett wienerbröd, och en kopp kaffe. Förra gången jag köpte wienerbröd blev det fyra stycken. Den här gången försökte jag behärska mig, och lyckades begränsa mig till att äta bara ett. Det kändes som ett stort steg. Visserligen var det som att min kropp längtade efter fler wienerbröd, men jag höll nere intaget till ett. Det var lite godare än de senaste jag åt. Det blir nog så om man köper på café istället för ett fyrpack nere på macken.

Vi klev runt en del på Karl Johan, men jag hörde inga starka fina ungar sjunga. Däremot hittade vi några turkar som sålde glass. Jag gjorde en snabb youtube-rapport:

Personen jag hälsade på i Oslo har väldigt hälsosamma och nyttiga matvanor, så lunchen imponerar väl inte er andra här på bloggen. Det blev en kycklingsallad på ett ställe som hette Bit. En lustig sak med Oslo är att det finns väldigt många svenskar där, så när jag skulle beställa var det en svensk jag pratade med, vilket hände flera gånger. Tyvärr hörde jag även att en del svensk skitmusik hade letat sig till Norge, bl.a Takida och Kids from Barcelona.
Man fick välja massa grönsaker själv, och jag försökte få in så mycket som möjligt, för att bli mätt. Grönsaker kan faktiskt vara ganska gott, men de innhåller alldeles för lite kalorier för min smak. Den goda smaken är enligt mig bara en av galtandets tjusningar, den kraftiga höjningen av blodsockret är minst lika njutbar, och då duger inte tex. purjolök, som ingick i salladen, med sina futtiga 28.4 kcal/100 gram, vilket kan jämföras med daim, som ger hela 536 kcal/100 gram.

Ibland är det tur att man är en galtare, och inte en supare, för jag kollade i butikshyllorna, och det var inte billigt. För ett sexpack mellanöl fick man betala 153 kronor.

Carlshemspizzerian!

Okej, jag är tillbaka efter en lång frånvaro. Har haft en ganska dålig galtartillvaro under sommaren, mycket tack vare en knaper ekonomi, men nu ska jag försöka ta tag i det hela igen. Tänkte börja med att skriva några rader om den tidigare utdömda Carlshemspizzerian. Jag har tidigare starkt kritiserat den och sagt att den är en av stans sämsta pizzerior, men för en vecka sedan ficka jag anledning att omvärdera detta. Eftersom man ibland inte orkar röra sig någon längre sträcka för att få en bit pizza så klampade jag in på pizzerian mitt på dan någon gång. Mina förhoppningar var såklart väldigt låga. Efter att noga studerat menyn blev det en vitlökspizza. Jag sätter mig ned och väntar, eftersom jag är ensam går det fort, och döm min förvåning när pizzan ser riktigt bra ut! Tidigare har storleken varit ett problem (liksom smaken), men denna ser storleksmässigt helt ok ut. Smaken överraskar också, såpass mycket att jag måste utnämna den till en av de bästa pizzorna i sommar/höst.

Killen som bakade kände jag inte igen, vilket kanske kan betyda att ett ägarbyte har skett. Detta fenomen inträffar ju från och till, och gör galtarvärlden lite mera spännande. Det gjorde mig väldigt lycklig att pizzan var så bra, tidigare har jag fått bojkotta carlshemspizzerian för att det smakade bajs nästan alltid, men nu har jag en fullt godkänd kvarterspizzeria runt hörnet. Lycka!

En pizzakung tackar för sig

Robertsfors blir inte som förut.  igår var jag på ica ålidhem och köpte en cola. Då fick jag syn på pizzeria Mallorcas pizzabagare. Jag blev genast orolig över att se honom i Umeå och blev tvungen att gå fram till honom. Tyvärr var det så illa som jag anade. Han har sålt sin pizzeria. Det är faktiskt något som jag har varit orolig för den sista tiden. Jag sa till honom att han bakade goda pizzor. Då blev han glad och sa tack. Det kändes bra att kunna berömma honom efter alla fantastiska kebabpizzor. Jag vet inte om jag nånsin har smakat en bättre kebabpizza faktiskt. Den var väldigt speciell med en speciell nästan lite söt sås på. Andra galtare på denna blogg har ätit på pizzerian men jag vet inte om de uppskattade stället lika mycket som jag. I flera år var pizzerian den överlägset mest populära i Robertsfors och ibland fick man vänta länge på sin pizza eftersom så många ville ha. Jag vet inte riktigt när han sålde pizzerian. Det kan ha varit ett tag sedan, jag är inte i Robertsfors så ofta. Om jag hade vetat när han stängde hade jag nog åkt dit och ätit en sista gång. Men nu är det väl någon ny ägare som har tagit över. Man får väl se vilket matställe som blir det populäraste i robban i framtiden.

Galtarbloggen del 2: Galta med ansvar!

Nu börjar andra perioden i galtarbloggens historia. Hittills har vi mest fokuserat på hur fantastiskt härligt det är att vräka i sig ofantliga mängder snabba kolhydrater och mättat fett. Det har varit en rolig tid med många trevliga ögonblick, men nu tycker jag att det börjar kännas som ett avslutat kapitel. Ärligt talat så behöver man inte trycka i sig så stora mängder. Jag vet att jag klarar av att äta 25 arraksbollar på en dag, och jag vet att jag kan trycka en vetelängd på 10 minuter. Det är liksom ingen utmaning längre. Så framöver kommer det bli betydligt beskedligare galtning från min sida.

I USA äter de en Big Mac på ca fyra minuter, i Frankrike tar det en kvart. Många amerikaner är överviktiga, medan det nästan inte finns några feta personer i Frankrike. Om Galtarbloggen hittills har gått i amerikansk stil, kommer den framöver gå i fransk. Jag tänker försöka äta mer långsamt och njuta av varje tugga. När man äter sex wienerbröd i rad så är faktiskt de två-tre första mycket godare än de sista, så då kan man lika gärna nöja sig med tre wienerbröd. Om man äter chips så går man ofta på tomgång i slutet. Man behöver inte en 300 grams påse, man kan nöja sig med 200 gram. Och när man äter ett 8-pack punschrullar är man faktiskt ganska mätt efter 5 stycken och då kan man stanna där.

Så nu blir det nya bullar på galtarbloggen, eller kanske färre bullar.. Mindre tryckning och mer fingaltning. Förresten, är inte ”fingaltning” ett praktexempel på en oxymoron..?

Ny stjärna på galtarhimlen

I sommar har jag fått upp ögonen för en kille som har potential för att bli en stor galtare. Han kallar sig Dirty Dunken, och jag har bland annat spelat med honom i kultbandet Greger. Än har han inte kommit upp i den riktigt höga galtarnivån. Tex. har han aldrig tryckt ett mega, men ett super påstår han sig ha fått ner. Han är dock ganska allround, både chips, lösvikts och kakor behärskar han väl, dock inte till perfektion. Han verkar ha en ganska sund inställning till det här med mat. Han unnar sig gärna något gott, och jag tror inte han påverkats av den rådande hetsen som bedrivs av sveriges pinsamt usla media. Här är några bilder på Dirty Dunken då han galtar: