Stycksaker

Trots att den här bloggen har funnits sen januari har vi ännu inte skrivit något om stycksaker. Så jag tänkte att det är på tiden att jag skriver om dessa små godbitar.

Stycksaker är förresten ett ganska fult namn på något så ljuvligt, nog borde det finnas en vackrare benämning. Det är trots allt bland den bästa galtningen. Vi får försöka tänka ut något bättre namn.

Anledningen till att stycksakerna inte har fått så stor uppmärksamhet här på bloggen är nog att de inte förekommer som huvudmåltider i någon större utsträckning. Stycksakernas funktion är istället att vara ett slags aptitretare som man äter på väg hem från affären, eller som kompliment till större galtarmåltider som chips eller ostkroks. Det finns en del olika sorters stycksaker och jag tänkte berätta lite om mina favoriter.

Daim och Japp

Att Daim är otroligt gott berättade jag i ett tidigare inlägg, men även Japp smakar utsökt. Jag brukar oftast köpa Daim och Japp samtidigt, dels eftersom jag inte blir helt nöjd med en av vardera, och dels eftersom de passar så bra ihop. Den ena är hård och den andra är mjuk. Det blir en sorts harmoni där.

När jag och mästaren var på busstation och väntade på superskrov för ett tag sen blev jag lite rastlös. Jag kilade ner på Ica och köpte en dubbel-Daim och en dubbel-Japp. Det var härligt att mumsa på en Daim-bit när jag kom tillbaka in på busstation, väntan på supret kändes mer uthärdlig. Och i mästarens saab på väg tillbaka med supret i knäet så stillades den mest akuta hungern perfekt av dubbel-Jappen.

Twix och Snickers

Twix är något slags kex med choklad och mjuk kola, och Snickers är choklad med mjuk kola och jordnötter. Båda väldigt goda. För ca två år sen var min favoritlunch två Billys och en 50cl cola. Men det tog ju ca tre minuter innan billyserna blev klara i mikron. Tre minuters väntan på galtning är tre minuter för länge. Lösningen blev att jag köpte en Snickers eller Twix och mumsade i mig den i väntan på snabbpizzan, väldigt gott.

Jag håller nog Twix en aning högre än Snickers. Snickersens jordnötter gör att den tar längre tid att galta i sig. Dessutom har jag för mig att Twixens choklad är en aning ljusare. Hursomhelst är båda väldigt goda.

Plopp, Center, Sportlunch

Dessa rektangulära bitar har det gemensamt att de ofta säljs tillsammans i olika erbjudanden, som tre för 15 eller fyra för 20. Så jag har oftast galtat dessa på samma gång. Förut när jag åkte buss tyckte jag det var bra att ha en omgång såna förberedda i fickan. De är utformade på så sätt att de ligger på en pappskida och dessutom är de avdelade i bitar som går att knäcka av. Detta gör att man inte behöver ta fram sina godsaker och visa de andra resenärerna vad man galtar. Det är bara att knäcka av i fickan och trycka in i käften. Efter ett tag blir man kladdig om händerna, och av den anledningen galtar jag dem inte på buss så ofta längre.

En gång fyllde en släkting till mig år. Det var ett stort kalas och massa främmande personer där. När man träffar främmande människor så är det vanligt att man hälsar med en handskakning. Detta ställde till det lite för mig. Jag och min kusin hade varit på den lokala affären och jag hade köpte några stycksaker och galtat dessa. Det var sommar och varmt ute. Det gjorde att chokladen smälte på händerna när jag tryckte in den i käften. Jag och min kusin kom fram till festlokalen. Min kusin gick fram och skakade några andra gästers händer. Jag däremot hade ju fullt av choklad på händerna, så jag fick panik och sprang in på dass för att tvätta mig. Det måste ha sett lite konstigt ut.

Kexchoklad

Frågan är om Kexchoklad egentligen är en stycksak. Det kan mycket väl också defineras som chokladkaka. Men jag använder Kexchoklad mest som om den vore en stycksak. Det fina med kexchoklad är att den är extremt lättsmält. Det är tunna skivor kex varvat med tunna lager choklad. Nackdelen är att man behöver tre-fyra stycken för en hyfsad galtning.

Senast jag galtade kexchoklad var när jag inte hade något att göra en kväll. Jag var så väldigt uttråkad. Till slut kom jag på något att sysselsätta mig med, nämligen kexchoklad. Det bar i väg till galtaffären och jag kom tillbaka med två Red bull och fyra kexchoklad. Jag körde igång ett av de nyare High Chaparall-avsnitten. Det med Andy Dick. Det kändes väldigt passande, eftersom han är en person som dricker mer än vad som är normalt, medan jag är en person som äter mer kexchoklad än vad som är normalt. När jag hade ätit två kexchoklad och druckit en Redbull var jag hyfsat speedad av koffeinet och sockret, och det var härligt att veta att jag bara hade hunnit halvvägs. Kvällen var räddad.

Ja, det var vad jag hade att berätta om stycksaker. Jag galtar det inte särskilt ofta, men det är ändå gott lite då och då. Jag hoppas att vi kan återkomma till stycksakernas underbara land, för det finns ju fler än de jag nämnde. Geisha, Mars och Brejk, tex.

Pizza i Helsinki

Igår var en väldigt fin kväll i Helsingfors. Massor av människor satt ute på uteserveringar eller i parker och drack finsk öl och njöt av sommaren. Jag hade tur och befann mig i huvudstaden denna kväll. Jag var ute och gick på kvällen och stannade till på en pizzeria på Stora Robertsgatan, det är en gata med många pubar. Pizzerian heter Big Mama´s och den kan jag faktiskt rekommendera. Jag slog mig ner och bestämde mig för en pizza bolognes. Den var stor och smakade väldigt mycket också. Det var en positiv överraskning, ibland när jag förut ätit pizza i Finland har jag inte varit sådär jättenöjd. Men det här var riktigt bra, förmodligen den bästa pizza jag ätit i Finland. Det kanske är så att de bästa pizzeriorna finns i huvudstaden.

Galtarna på Grisbacka

En gråmulen söndag några månader in på året tog jag en buss till Umeå. Jag gick från sjukhuset till Carlshem där jag mötte upp med Raz. Galtning stod på schemat. Raz hade hört av en innebandypolare att Umeås bästa pizzeria skulle finnas på Grisbacka. När Raz frågade om jag ville hänga på så var svaret ett självklart ja.

Vi klev på bussen och så bar det iväg. Jag hade ätit en minimal frukost för att vara i galtarstämning och även Raz var hungrig om jag inte minns fel. Ett litet problem var dock att Raz inte visste exakt var pizzerian låg eller vad den hette, men vi siktade på att det skulle lösa sig då vi väl var framme på Grisbacka.

Vi klev av vid en hållplats som ingen av oss tidigare hade varit på. Vi började genast leta pizzerian. Vi gick och gick, men ingen pizzeria syntes till. När vi var på väg att ge upp fick vi syn på en skylt med ett italienskt klingande namn. Vi hade äntligen hittat pizzerian. Stället var väldigt litet och det fanns bara tre små bord. Vi beställde varsin pizza och väntade.

När pizzan väl kom ut och vi äntligen fick galta så var vi på ganska bra humör.

Det skulle dock förändras. En bit in på pizzorna kunde vi konstatera att det var tämligen medelmåttig pizza vi hade fått. Inte alls dålig, men det var knappast Umeås bästa pizza.

Raz hade lite svårare än mig att bli mätt, så han fick ta en bit av min pizza. Jag var själv ganska mätt och eftersom jag vet hur jobbigt det är att inte vara helt mätt efter en galtning så var det inga problem för mig att dela med mig.

Efteråt var den dominerande känslan besvikelse. Vi hade hoppats på att få en galtning utöver det vanliga, men det som serverades var inget annat än vanlig standardpizza. Dyrt var det också.
Bara över infarten låg det ett Frasses. För mindre pengar än det vi la på pizzorna hade vi fått ett mega och det hade varit betydligt bättre galtning. Det ska sägas att pizzan inte var dålig på något sätt, den funkar helt klart i nödsituationer, men inte var det någon höjdare inte.

När vi mot bussen kunde vi inte låta bli att svänga in på Frasses för att om möjligt känna doften av en nylagat mega.

Norska chips, norsk choklad och tax free-Daim

I helgas kom min syster hem från grannlandet i väst. Med sig hade hon till min stora förtjusning lite olika godsaker. Vi tittade på ett avsnitt av Mordkommission samtidigt som vi provsmakade norska chips och tax free-Daim. Chipsen påminde väldigt mycket om Jonssons Mandelpotatischips, både vad gäller själva chipsen och även påsens utformning. På baksidan fanns en text om hur de anställda vid Sörlands chips hade gott tillväga när de uppfann chipsen. Detta var ju förstås för att man som konsument ska få nån slags känsla av att det är ett litet genuint sympatiskt familjeföretag, men när baksidestexten undertecknades av ”Frode” skrattade jag och min syster bara.

Smaken var helt okej, men ibland då man äter naturchips så får man en känsla av att det bara är hårt fett och inte så mycket potatis. Men kryddningen var riklig och innehöll en hel rad olika ingredienser med kemiskt doftande namn, som tex. natrium-bensoat. Jag var ganska hungrig, så chipsen slank ner i rask takt, även om jag försökte behärska mig, jag blev ju faktiskt bjuden och då kan man inte galta på i samma fart som när man köpt chipsen själv(eller hur, Raz?).

Chipsen var nu inte det enda som stod på bordet. Även en skål Daim fanns med oss. Daimen var den här gången i smågodisform. Jag har inte galtat så mycket Daim i år faktiskt, det har nog bara blivit 5-6 bitar, och då givetvis i dubbel-formatet. Nu påmindes jag om hur jävla gott Daim faktiskt är. Att blanda söt och len mjölkchoklad med knaprig mandelknäck är helt genialiskt. Jag och min syster tävlade nästan om vem som kunde äta fortast, och det var naturligtvis den dagens höjdpunkt.

Dagen efter hade min syster bara kvar en galtarprodukt från sin resa från Oslo, och det var något som hette Melkesjokolade, det betyder ungefär Mjölkchoklad. Den här gången var min syster inte lika givmild och jag fick bara sex ynka chokladrutor. Och det är förstås egentligen för lite för att jag ska kunna göra någon kvalitativ bedömning, men det smakade väldigt bra, påminde mycket om Marbous mjölkchoklad.

Choklad i ren form är något jag inte har ätit så ofta, men nu upptäckte jag hur gott det kan vara att låta några kylskåpskalla bitar smälta på tungan. Men just det att jag hade så lite choklad gjorde att det uppstod en stor frustration och längtan efter mer. Som jag berättade i min vetelängdsrapport så är det ju väldigt jobbigt att bara få en liten munsbit, då är det bättre att vara helt utan.

Sammanfattningsvis var det väldigt trevligt att få ta del av vad norrmännen galtar, men det var i princip samma sak som här i Sverige, bara andra tillverkare.