Om glädjen i att galta vetelängd ensam

Flera gånger har det hänt att jag har varit väldigt hungrig och på jakt efter något att äta till lunch. Ibland har jag varit så hungrig så jag inte haft tid att vänta på någon mikrorätt, eller hälla upp fil, eller koka gröt, eller värma rester, eller vad man nu äter till lunch. Så jag har helt enkelt sökt mig till avdelningen för bakverk inne på någon mack i något litet kustlandskap, i något litet nordeuropeiskt land. Där har jag ofta valt en maträtt som heter “Vetelängd”.

Vetelängd äts oftast som fikabröd i grupp. Ofta går det till så att vetelängden skivas upp i tunna skivor, som delas ut, en skiva per person. Detta är något jag tycker är väldigt löjligt. När jag äter vetelängd gör jag det som det anstår en äkta galtare. Jag äter naturligtvis upp hela vetelängden på en gång. Detta gör jag i regel i ensamhet. Det har flera fördelar. Ett problem som man ofta har när man äter kakor och bakverk med icke-galtare är att det inte är accepterat att äta upp allting inom synhåll. Det anses ofint. Istället får man ta en pytteliten skiva, som inte ger någon som helst mättnad, utan bara väcker begäret efter mer. Det skapar förstås en oerhörd frustration. En annan nackdel med att äta vetelängd i grupp är att man ska äta långsamt. Det går inte att trycka in den pyttelilla skivan i käften direkt. Det anses ofint. Istället ska man ta en tugga, vänta några sekunder, kanske dricka en slurk kaffe, eller komma med någon insiktfull kommentar. Så man måste kanske sitta där med sin pyttelilla bit i fyra minuter, ibland fem.

Att äta vetelängd ensam har alltså de fördelarna att man kan äta hur fort man vill och hur mycket man vill (hela vetelängden). Man slipper hålla sig till de sociala fika-konventionerna, helt enkelt. Och när man gör det mår man så bra som man sällan kan göra annars. Inte ens det renaste heroin fulkemisterna i Afganistan kan framställa kan framkalla samma lyckorus man får av att äta en hel vetelängd. I några minuter är allt som existerar den gula vaniljkrämen, den söta kanelsmeten, det hårda pärlsockret och det kardemumma-doftande mjuka kakbrödet. Och efteråt känner man sig mätt och glad, hög på socker som man är.