finskt hamburgermål

Idag hade jag inget att göra så jag tog cykeln och rullade iväg mot Hesburger. kollade på menyn och såg att osthamburgermenyn var ganska billig, kostade bara 5 euro. Jag fick mitt mål väldigt fort, det berodde nog på att hamburgaren var varmhållen som på mcdonalds. Jag blev lite besviken när jag såg storleken på burgaren, den var väldigt liten. Menyns största mål är Megamålet som kostar 8.30 men enligt bilden såg det ut som ett vanligt skrovmål. Jag har märkt att snabbmat är lite dyrare här än i Sverige. Jag märkte mer och mer att Hesburger verkar vara nån slags kopia av mcdonalds, burgaren smakade ungefär likadant som där och dessutom fick man saltgurka på. Ett osthamburgermeny är nog verkligen inget att rekommendera för en riktig galtare. Inte ens jag blev mätt. stripsen var ganska bra men inte så salta. Sedan tänkte jag ta en efterrätt men glassmaskinen var trasig och muffinsen var slut. Nä, Hesburger imponerade inte mycket på mig.

Varför Mästaren är ett galtargeni

Mästaren har ju ofta omnämnts i den här bloggen. Detta pga att Mästaren är världens bästa galtare. Jag tänkte berätta en liten historia som illustrerar detta på ett bra sätt.

En dag jobbade jag och Mästaren på en lördag. Mästaren hade börjat en timme tidigare, utan att stämpla in, så att vi skulle kunna ta en extra lång lunch. När det var dags för lunch var det ingen tvekan om vad vi skulle göra. Det fick bli busstation. Mästaren ringde och beställde två superskrov. Några minuter senare åkte vi ner på byn i Mästarens saab. Mästaren hade glömt att ta med sin plånbok, så vi var tvungna att svänga förbi hans föräldrars hus, där plånboken befann sig. Mästaren försvann in i huset och kom ut efter en dryg minut. I ena handen hade han sin plånbok, och i den andra hade han…en storjävla bit sockerkaka! Det faktum att våra super troligtvis var klara hindrade inte Mästaren från att galta lite sockerkaka. Det är detta beteende som jag tycker är så briljant. För galtning handlar mycket om att tänka väldigt kortsiktigt, man äter det man känner för just nu och tänker inte överhuvudtaget på framtiden. Och det kan inte bli så mycket mer kortsiktigt att trycka en stor bit sockerkaka när man ska äta super tre minuter senare.

Supret var för övrigt väldigt gott. Mästaren slösade inte på specialeffekterna och hade köpt extra dressing, extra ketchup, och extra gurksallad.

Galtarfrukost

Något som är bra med helger är att man kan ta god tid på sig med att göra frukost. Ofta vill man ju inte äta nån vanlig frukost, som fil och müsli. Istället går man länge och klurar på vad man ska äta. Något extra gott ska det ju vara om det är helg. Det kan ta ett par timmar innan man slår till och går ner på affären. De här timmarna utan mat gör att man är extra hungrig då man står bland hyllorna och velar bland godsaker. Så man tänker att man måste ha mycket. Det kan man unna sig när det är helg.

Det här är vad jag åt till frukost någon lördag för några veckor sen. Jag glömde skriva något här då, så jag gör det nu istället. Jag behöver egentligen inte kommentera det specifikt, alla galtare kan ändå förstå hur gott det var att äta nedanstående maträtt som första måltid:

Om glädjen i att galta vetelängd ensam

Flera gånger har det hänt att jag har varit väldigt hungrig och på jakt efter något att äta till lunch. Ibland har jag varit så hungrig så jag inte haft tid att vänta på någon mikrorätt, eller hälla upp fil, eller koka gröt, eller värma rester, eller vad man nu äter till lunch. Så jag har helt enkelt sökt mig till avdelningen för bakverk inne på någon mack i något litet kustlandskap, i något litet nordeuropeiskt land. Där har jag ofta valt en maträtt som heter ”Vetelängd”.

Vetelängd äts oftast som fikabröd i grupp. Ofta går det till så att vetelängden skivas upp i tunna skivor, som delas ut, en skiva per person. Detta är något jag tycker är väldigt löjligt. När jag äter vetelängd gör jag det som det anstår en äkta galtare. Jag äter naturligtvis upp hela vetelängden på en gång. Detta gör jag i regel i ensamhet. Det har flera fördelar. Ett problem som man ofta har när man äter kakor och bakverk med icke-galtare är att det inte är accepterat att äta upp allting inom synhåll. Det anses ofint. Istället får man ta en pytteliten skiva, som inte ger någon som helst mättnad, utan bara väcker begäret efter mer. Det skapar förstås en oerhörd frustration. En annan nackdel med att äta vetelängd i grupp är att man ska äta långsamt. Det går inte att trycka in den pyttelilla skivan i käften direkt. Det anses ofint. Istället ska man ta en tugga, vänta några sekunder, kanske dricka en slurk kaffe, eller komma med någon insiktfull kommentar. Så man måste kanske sitta där med sin pyttelilla bit i fyra minuter, ibland fem.

Att äta vetelängd ensam har alltså de fördelarna att man kan äta hur fort man vill och hur mycket man vill (hela vetelängden). Man slipper hålla sig till de sociala fika-konventionerna, helt enkelt. Och när man gör det mår man så bra som man sällan kan göra annars. Inte ens det renaste heroin fulkemisterna i Afganistan kan framställa kan framkalla samma lyckorus man får av att äta en hel vetelängd. I några minuter är allt som existerar den gula vaniljkrämen, den söta kanelsmeten, det hårda pärlsockret och det kardemumma-doftande mjuka kakbrödet. Och efteråt känner man sig mätt och glad, hög på socker som man är.

Filgaltning

Det har börjat en ny lastare på jobbet. Idag på lunchen visade det sig att han var en riktig galtare. Han berättade om sina bakissöndagar:

”jag brukar äta en och en halv familjepizza, man äter från 2 till halv nio på kvällen. men man trycker inte i sig, det blir en bit då och då. man bara ligger ner och äter och så skiter man ibland. paltkoman blir så enorm så man knappt kan röra sig, en gång blev jag rent orolig..”

Ja, jag kunde ju inte annat än häpnas. Visst lät det otroligt, och jag tog det med en nypa salt ändå tills han gjorde något ytterst märkligt. Det märkligaste jag sett i galtarväg faktiskt. Han öppnade en liter fil, den med högsta fetthalten, och..svepte! Jag har aldrig nånsin tidigare sett någon dricka en liter fil direkt ur förpackningen förut. Efteråt forsatte han leverera högklassiga galtar-citat:

”det här ger ingen mättnad, jag kommer vara hungrig till fikat. jag är fetare än jag nånsin har varit och det är jävligt glad för, jag har kämpat i flera år.

Sen drog han upp tröjan och klappade stolt på en begynnande kula. Men han var faktiskt inte så fet som det låter, han såg högst normalviktig ut. Men ändå, det här måste vara bland de största galtartalangerna jag har sett och jag ser framemot att få höra mer av honom.

Ett dygn i galtandets tecken

Det senaste dygnet har innehållit en hel del höjdpunkter. Det började med pizza till fotbollen igår (Sverige – Spanien för er som inte vet). På natten blev det ett hockeymål på Max och det följdes förstås idag upp med en pizza till lunch. ”Inte alls dumt” som ett geni en gång uttryckte det.

begravd i en chipsburk

ja det var lite speciellt måste jag säga

http://www.metro.se/se/article/2008/06/05/15/3827-57/index.xml

Arracsbollar, familjepack(Gille)

I helgen upptäckte jag till min förtjusning en låda med arraksbollar i ett skåp. Nästan genast öppnade jag förpackningen och tryckte i mig en tre, fyra bollar.

Arraksbollar har länge varit en favorit till mig. I min ungdom kallades de ibland ”myrstackar”, och det var bland det godaste jag visste. Ofta när jag är på kafe så blir det en arraksboll till kaffet. De brukar kosta ungefär 15 kronor styck.

Lådan, eller familjepacket som det också heter, räckte ändå från fredag till söndag, och jag uppskattar(i ordets båda bemärkelser) att varje låda innehåller ca 25 bollar.

Smaken då? Jo, den var helt fantastiskt underbart god. Det enda negativa var att det var nån slags grynaktigt i degen, vilket gav småotäcka fullkornsvibbar. Och strösslet var kanske lite väl ”sött”, låter konstigt men jag kan inte beskriva det på annat sätt. Men ändå: det var helt osannolikt gott. Och här kommer vi in på ett problem. Det är nästan för bra för att vara sant. En hel jävla låda med bollar till samma pris som tre bollar skulle kosta på ett kafe. Är man dessutom en galtare, och därmed per definition har dålig matdisciplin, så kan man lätt hamna i en missbruks-situation. Vilket jag också gjorde.

Härmed varnar jag er: Gilles arraksbollar är de godaste kakorna som finns ute på marknaden. Men passa er! Har ni väl öppnat lådan kommer det vara i stort sett omöjligt att sluta nalla från den tills det enda som återstår är ett lager strössel i botten.

http://www.gille.se/

En underbar kväll

Igår var det en stor dag. Jag och Harkins fick nämligen chansen att äta middag tillsammans med den kanske störste galtaren norr om Dovamyra, nämligen Mästaren. Förra året gjorde vi samma sak, och det blev den bästa kvällen den sommaren, så när Lufta öppnade för året började vi smida planer på ännu en galtarmiddag. Igår blev det alltså av.

Vid fem-tiden dök Mästaren upp vid min dörr, och blev genast antastad av min ouppfostrade katt, som hedde hårstrån på Mästarens byxor. Efter detta lilla intermezzo kunde vi ge oss av. Harkins ville att vi skulle gå hela vägen till Lufta, eftersom vi på så sätt kunde förbränna alla kalorier som varje galtning innebär. Mycket bra tänkt där, Harkins.

Vi ödslade ingen tid på att sitta vid bordet och begrunda menyn, eller ”matlistan” som Mästaren uttryckte det, utan vi stod vid disken och beställde fort. Mästaren tog entrecote och stekt potatis. Jag och Harkins beställde in exakt samma sak: jättelövstek, med pommes och en Mariestad III. Eftersom det var ett så högtidligt tillfälle tyckte vi att vi kunde unna oss en öl.

Lufta är verkligen en undanskymd oas, det är nyrenoverat och väldigt rent och fint, dessutom ligger det högt upp, så man har utsikt över en å som flyter förbi. Om man är tex på Max, så finns det inte mycket att titta på, så man sitter oftast med blicken stadigt fäst vid tallriken tills De luxet är slut. Så är det inte på Lufta, där man kan titta ut och njuta av det vackra västerbottniska landskapet.

Jättelövsteken smakade oerhört bra. Den var täckt av perskiljesmör och ett annat smör, samt en väldigt god kryddning. Pommeserna var också vällagade, med precis lagom mycket salt. Kaninmaten var väl som kaninmat är mest, nånting man trycker i sig fort för att kunna ägna sig åt de riktiga delikatesserna. Som väntat tog maten slut väldigt fort, men än var kvällen ung. Mästaren ropade på kökschefen och sa:”nu vill vi ha kul!”. Med det menade han att vi ville ha kulglass.

Jag bestämde mig för en kula pekannöt och en kula lakrits. Harkins tog samma sak som mig. Mästaren skulle förstås vara värst och tog tre kulor. Glassen var god, som glass ju oftast är. Sedan satt vi i ungefär en timme och lyssnade på gamla anekdoter som Mästaren berättade på ett inlevelsefullt sätt.

Då vi gick hemåt var det med betydligt tyngre ben, och jag och Harkins styrde kosan mot Shell, där vi köpte chips och lösvikts. Eftersom jag nyligen fyllde år hade Harkins med sig en present. Det var filmen Disturbia och ett presentkort på Frasses, vilket jag måste säga är bland de bästa presenter jag nånsin fått.

Filmen var bra och det var lösviktsen och chipsen också, förstås. Hela kvällen diskuterade vi ett uttryck som många häromkring använder: ”att lägga ut”. Det betyder att bli fet. Så om nån säger ”Han har lagt ut”, så kan man översätta det till rikssvenska så här ”Han har blivit fet”. Detta uttryck är så otroligt roligt i all sin enkelhet, så jag behöver nog inte kommentera det mer.

Know your enemy