Gästblogg: Galtningen i Oslo

Tänkte berätta lite om matkulturen här i Oslo, framför allt snabbmaten.
Eller matkultur och matkultur, åk inte till Oslo för den goda matens skull.. Jag bodde hos en norsk familj förra året, och väldigt mkt av maten vi åt var ”förpackningsmat” som jag kallar det. En maträtt som vi åt minst en gång i veckan var en kycklingrätt, där man köpte en förpackning innehållandes ris, nån sorts tomatsås, och en marinad. Sedan fick man köpa till kyckling. Kan säga att smaken inte var den bästa. Favoriträtten bland barnen var ”köttdeig och makaroner” dvs, man stekte vanlig köttfärs, kokade makaroner och blandade ihop dem i stekpannan som sedan ställdes på bordet. Oftast åt man den rätten tillsammans med ketchup.

Om vi åt lasagne någon dag så var det också ”förpackningsmat”. Man stekte köttfärs och tillsatte en påse med tomatsås. Inte gott.

Det äckligaste som jag har ätit här är ”köttbollar i kraft”. Stora äckliga köttbollar som man kokar i en sorts fond, och som smakar pyton. En av normännens favoriträtter.

Hur är det då med snabbmaten i Oslo? Jo, den är väldigt dyr. Har bara ätit pizza 2 gånger sen jag kom hit. Här finns det inte pizzarestauranger som vi är vana vid i Sverige, t.ex busstationen i Ånäset. Utan det finns Peppes Pizza och Dollys Dimples.

Båda gångerna jag har ätit pizza har det blivit Peppes pizza. Men jag har inte ätit en hel pizza själv, utan delat med andra, för att det är så dyrt. Ca I50-160 kr plus dricka är väl det billigaste man kan komma undan med.

I Norge äter man inte pizza med kniv och gaffel, utan med händerna. Perfekt för dom som vill galta och inte har tid med att skära upp pizzan. För pizzorna är även uppskurna i bitar när man får dom.

Smaken då? Båda gångerna jag har ätit pizza med mina kompisar har vi beställt ”Half’n’half” dvs att man får halva pizzan med en smak o andra halvan med en annan. Senaste gången vi åt så blev inte det så lyckat. För ena halvan bestod av köttfärs/tacos och den andra halvan bestod av marinerad kyckling med jordnötssås. Och såsen hade runnit över till köttfärs halvan. Så smaken var verkligen annorlunda.

Jag gillar inte pizzorna här, bottnarna är väldigt tjocka och pizzorna är alltid väldigt feta. Och vissa pizzor har ingen tomatsås eller ost på.

Senaste gången vi åt på Peppes kostade vi på oss en dessert också. Vi tog den dyraste 89 kr, men vi delade så det blev inte så dyrt. Det var 4 glasskulor, 2 brownies och kolasås. Det var gott, men vi var så mätta efter pizzan att vi inte åt upp hela. Som ni förstår är jag ingen riktig galtare, som lämnar kvar mat.

Peppes och Dollys har båda hemsidor som ni kan kolla in:

http://www.peppes.no/bestill/TilStart.do
http://www.dolly.no/

Allt är mkt dyrare i Norge än i Sverige. Så även godiset. Lösviktsgodiset brukar ligga mellan 9.90-14.90 kr/hg. Och sortimentet är väl inte det bästa. Ofta är godisbitarna gamla och hårda.

Chipsen här är helt okej, finns ungefär samma märken som i Sverige. De godaste heter Sörlandschips, och påminner väldigt mkt om naturchipsen i Sverige.

F.ö om man söker på ordet ”Galtning” på Google, så dyker denna blogg upp flera gånger!

Det var allt för denna gången!
/Carro

Estrella Sourcream cheese & OLW Cream cheese

Som jag berättade i min förra rapport var jag på Coop i torsdags. Där hängde jag främst kring dvd- och chipshyllorna. Var oerhört lockad att köpa säsong fyra av Simpsons, men jag lyckades besinna mig, då jag redan hade en dvd-beställning på ingång. Istället blev det två inköp på chipshörnan.

OLWs Cream Cheese-chips har länge varit en liten favorit, men dessa är faktiskt ganska svåra att få tag på. De finns bara i de mest välsorterade affärerna, så under min karriär har jag kanske bara galtat 10-15 påsar. Jag var ganska säker på att jag skulle slå till på en sån, men då fick jag syn på något intressant nån meter åt sidan. Nämligen en Estrella-påse med namnet Sourcream Cheese. Detta var ju väldigt intressant. Jag kunde inte bestämma mig vad jag skulle välja, så det blev båda två. Hade tänkt ha en den här helgen, och spara den andra till nästa. Riktigt så blev det inte.

När jag kom hem var det dags att inleda dagens första arbetspass. Slängde in en dvd med Prison Break, säsong två. Sen hällde jag upp en liten skål med Estrellas sourcream cheese-chips. Dessa smakade väldigt bra, som de flesta chips ändå gör. De var räfflade, men jag tror faktiskt att det inte är det optimala för cheese-smaken. Ibland fick jag lite b-chipsvibbar.

Egentligen är den här bloggen en ganska omöjlig idé, eftersom de bästa galtarupplevelserna är väldigt svåra att beskriva med ord. Hursomhelst så var chipspåsen tom på kvällen. Det visar väl om något på vilken kvalité chipsen hade.

Runt 23-tiden sprättade jag dagens andra 300-grammare. Redan efter några tuggor kände jag att de här chipsen var snäppet bättre än Estrellas motsvarighet. För det första var chipsen inte räfflade, utan bara tunna skivor. För det andra var smaken lite godare, lite mer rund, så att säga.

Jag tog inte så mycket chips, för samvetet började ta över. Jag tänkte att det var lite överdrivet att trycka en 300-grammare på en torsdag. Jag bestämde mig för att spara de resterande chipsen till nästa vecka.

Vid ett-tiden dagen efter tog jag fram påsen igen. Jag var lite hungrig, hade bara ätit en semla förutom frukosten, så chipsen smakade helt otroligt. Tog några rejäla nävar innan jag lyckades gå därifrån.

På kvällen tänkte jag fara till Umeå och hälsa på en vän, men bussen kom aldrig till busshållplatsen. Besviken och frusen gick jag hemåt i mörkret genom ett tyst samhälle. När jag kom hem tänkte jag rädda kvällen genom att ta fram mina sista cream cheese-chips. När jag tog fram påsen visade det sig bara vara smulor kvar.

Sammanfattning

Båda chipsen höll en hög kvalité, men OLWs var ändå betydligt godare. Vad jag lärde mig av den här erfarenheten är att man inte ska köpa mer chips än man tänker äta upp. Dessutom ska man inte heller öppna påsen i förväg för att ”provsmaka”, risken är överhängande att hela påsen stryker med. Trots att det känns som att jag överkonsumerade en aning, så var de här två dagarna väldigt trevliga. Det förgyller helt klart tillvaron att kunna trycka chips när man vill. Men chipsen kan bli farliga, de är billiga och lätta att få tag på, så ett beroende utvecklas lätt.

Laxpudding på Café Victoria

Det blev en sväng till Umeå idag. Det skulle storhandlas på Coop. Efter besöket på stormarknaden(som slutade i ett par inköp som jag förmodligen får anledning att återkomma till) så var det till mina stora glädje dags för galtning.

Mitt förslag om att dra till Frasses ratades och mitt förslag om att dra en pizza ratades det med, så min stora glädje försvann och ersattes med besvikelse.

Vi hamnade på ett ställe på Ersboda som heter Café Victoria. Som man kanske märker på namnet så är det inget vanligt galtarställe. När jag tittade på menyn blev jag nästan desperat. Ingen pizza och inga skrov. Jag stod länge kvar och velade. Det tycktes omöjligt att hitta något att galta. Jag insåg till slut att jag var tvungen att bara ta nåt och hoppas på det bästa.

Tio minuter senare satt jag med en laxpudding framför mig. Tallriken var inte ens full och ungefär halva måltiden bestod av isbergssallad, majs, gurka – dvs. kaninmat. Jag började med det gröna för att bli av med det. Grönsaker har ju ingen naturlig smak utan man måste blanda med annat för att det ska gå att äta. I det här fallet fungerade dressing och rödlök som smaksättare och det var väl hyfsat, en aning mycket rödlök dock.

Själva laxpuddingen bestod av lax, logiskt nog, som hade blandats med potatis i en slags gratäng. Det var faktiskt ganska gott, potatisskivorna var vällagade, och laxen var god, dock lite för mycket dill. När tallriken var tom var jag ganska mätt, men jag hade nog ändå kunnat trycka i mig en portion till. En galtare äter ju som bekant inte för att bli mätt, utan för att det är så jävla härligt att galta.

Jag måste säga att maten var bra, men för lite på tallriken. Priset var dessutom alldeles för högt, 75 pjukk utan att ens bli proppmätt. Med mina galtarpolare kommer jag knappast gå på Café Victoria, men om nån nyttig person vill dit så hänger jag nog med ändå.

Raz på nya galtaräventyr i Frankrike

Ja nu drar jag till Paris för en sammandrabbning med det ökända franska köket. Naturligtvis kommer det senare en fullständig redogörelse för de galtningsmöjligheter som Paris har att erbjuda. Det ska bli intressant att se om de har likadana pizzor där borta, eller om de har massa sniglar å skit på dem.

I söndags blev det förresten en Pizza på Great Wall på Berghem. Det var ett litet kinesmatställe, som även serverade pizzor. Kanterna var lite brända, men fyllningen var mycket bra. Tyvärr var de väldigt små. Det fanns heller ingen dressing till salladen, vilket jag tycker är lite kasst. Men själva stället var ganska mysigt, det är inte ofta man är på Berghem.

Stort combo

Ja det var alltså i lördags som det hände, jag bestämde mig för att prova på Frasses kronjuvel: ett stort combo. Ett stort combo består av två stycken 150 grams hamburgare och en massa strips. Denna galtning skulle ske efter att vi varit ute och festat litegranna, men sanningen å säga kom kvällen för min del bara att handla om längtan efter att få galta. Efter en fin förfest begav vi oss till Scharinska, men där var det fullt av medelålders gubbar som diggade nåt jävla coverband. Två öl senare var jag ganska tankad och jag svävade bort till ett annat universum. Alla människor runt omkring mig såg ut som stora combomenyer, och i bakgrunden kunde jag höra att dovt mässande: cooom-bo, coooom-bo, cooom-bo! Då insåg jag att det var dags att bege mig till Frasses, de andra i sällskapet hade egentligen ingenting att säga till om.

Nåväl, väl inne på Frasses beställde jag snabbt ett stort combo. Det gick på 94 spänn! Det är absolut det mesta jag någonsin har betalat för ett hamburgermål, och dessutom så trissade det upp mina förväntningar enormt. Om jag ska punga ut med 94 spänn måste det banne mig vara nåt extra. Så hur var det då? Ja, jag måste faktiskt säga att jag är lite besviken. Saken är den att när man får in två hamburgare så försvinner charmen lite med ett stort mål. När man får in ett mega t.ex. så blir man ju helt salig av att se en sån stor jävla burgare som man ska få trycka ner i magsäcken. Två burgare gör att det rent psykologiskt inte känns riktigt lika bra.

Men visst var det väl hyffsat gott, och bra galtning var det också såklart. Jag klockade in på runt 10 minuter, vilket måste sägas vara ett godkänt resultat. Nästa gång blir det dock ett mega, både på grund av priset och den överlägsna galtningskänslan (kanske främst i huvudet). Här kommer en bild på det legendariska kvittot på 94 spänn.

 Kebabrulle på Miramar

Jag slänger in en snabb bonusrecension eftersom jag faktiskt drog i mig en kebabrulle igår. I vanliga fall går man till Fantastisk Grill när man vill galta på universitetet, men tyvärr var det stängt denna dag så vi fick bege oss till Miramar istället (båda är utplacerade grillvagnar på universitetsområdet). I jämförelse med Fantastisk så var dock denna kebabrulle inte mycket att hänga i julgranen. Alla vet att en kebabrulle inte får vara för torr, då försvinner hela upplevelsen. Torr var alltså just vad den var, dessutom innehöll den för mycket sallad och för lite kött. Tidsmässigt uppskattar jag galtandet till 4-5 minuter, egentligen lite för långsamt för att vara helt njutbart. Over and out.

Gästblogg: Korv-görans

Först måste jag erkänna att begreppet ”galtare” är relativt nytt för mej och jag kan knappast jämföra mej med de professionella galtare som huserar här på bloggen. En äkta galtare är nog något man mer eller mindre föds till och kan vara svårt att lära sej och förstå för en utomstående med en mer hälsosam och normal syn på mat, inget ont menat. Jag har dock bevittnat hur riktiga galtningssessioner går till och fått höra många gamla galtarhistorier som äldre galtare berättat med en värme och stolthet som är svår att beskriva. Jag har därför en rätt så klar inblick på hur en riktig galtare tänker och varför hans relation till mat är som den är. 

Eftersom jag själv inte har något egen galtarhistoria att berätta kommer jag här att presentera och recensera ett ställe med hög galtarpotential för galtare som befinner sej på den finska västkusten. Låt er väl smaka! 

Korv-Görans grill är ett av de kändaste fenomenen i Jakobstad med omnejd och är för många lika känt som att vi har ett fotbollslag som spelar i den finska ligan. Efter en kväll på krogen händer det allt som oftast att man ”far till Görans” efter en hamburgare, en Don Special eller den klassiska och ultimata kebab med franska.

För att förtydliga för icke finlandssvenskar så heter friterad potatis inte ”pommes frites” här. Det heter fransk potatis, eller ”franska” i folkmun. Beställer man ”pommes” här får man lika många sneda blickar på sej som om man beställer ”franska” i Sverige. Trust me, I know.

Korv-Görans har allt en medelstor lokal grill har att erbjuda: sallad, hamburgare, franska, grillpanna, kebab m.m. Man kan även beställa ris med räkor eller kebab med ris, vilket även är fullt ätbart dagen efter om man värmer det i mikron. Som alla vet så är uppvärmd franska inget vidare. Den blir bara mjuk och smakar röv. Don Special heter ”meny”-alternativet och består av sallad, hamburgare, franska och en liten flaska Pepsi eller annan valbar dryck. 

Sommartid har man bord och stolar utomhus där folk kan äta och det finns även plats för några personer att äta inomhus på en yta av några kvadratmeter. ”Restaurangen” är dock stängd nattetid. Det finns oftast flera personer som tar beställningar och 2-3 luckor att beställa från. Kvällstid är det ändå oftast kö och står man i kö kl. 03:30 på helgen måste man använda armbågarna för att behålla sin plats i kön. 

Korv-Görans har nästan monopol på grillmat här i stan. Dels p.g.a. de generösa öppettiderna, de är lägligt placerade på gågatan mitt i stan men främst p.g.a. deras goda rykte som spridit sej runtom i nejden. Det har man börjat utnyttja genom att höja på priserna. Numera kostar en kebab med franska 8.20 €, vilket egentligen är svindyrt. Men då får man också jävligt mycket mat så även en härdad och erfaren galtare borde bli nöjd. För 25 € får man en familjeportion franska med kebab vilket borde räcka åt ca 5-6 personer eller tre hungriga galtare. 

Jag kan rekommendera detta ställe främst p.g.a. den goda kebaben, kebabsåsen och de stora portionerna. Det höga priset och brist på ställen att äta vintertid kan dock avskräcka några. Ändå väl värt ett besök!

  

coBoy

Halvbra galtning på Max

Åkte in till Umeå idag för att göra lite undersökningar på NUS. När det var klart bestämde jag mig för att ringa och höra vad Kujala sysslade med. Eftersom jag tappade bort min telefon i samband med en galtning i Robertsfors, så var jag tvungen att låna nån annans. Men jag kunde inte Kujalas nummer utantill så jag gick in på patientbiblioteket och satte mig vid en dator och googlade Kujala. Sen satte jag mig i en soffa utanför och ringde. Kujala svarade ”Jag ser dig”. Då visade det sig att den rackaren satt inne på biblioteket och läste Amelia eller nåt. Han kunde ha varit varsomhelst i Umeå då jag ringde, men nu slumpade det sig alltså så att han var inom fem meters räckhåll. Så tokigt det kan bli!

Senare på dagen möttes vi på stadsbiblioteket. Jag var hungrig. Då Kujala inte riktigt tycks ha samma galtargener som sin bror var jag tvungen att övertala honom lite, innan vi gick iväg mot Max. Jag bestämde mig för att ta nåt så spännande som ett orginalmål med orginaldressing. Kujala köpte glass.

Jag fick min galtarfix väldigt fort och satte mig genast ner och inledde vant galtandet. Tryckte i mig stripsen först, de kunde ha varit lite saftigare och saltare, men tillsammans med dressingen smakade det helt okej. Den viktigaste beståndsdelen i ett skrov, hamburgaren, var dock inge vidare. Den var alldeles för kladdig pga ett alltför stort ketchupinnehåll. I vanliga fall gillar jag orginalburgarens blanding av tomat och lök, med nu smakade det bara blött. Kryddade med svartpeppar i ett försök att rädda anrättningen, men det hjälpte föga. Nu låter det kanske som att jag inte var så sugen på att slutföra uppgiften, men galtning är galtning. Jag hade inte en tanke på att lämna något. Hade inte kunnat se mig själv i spegeln om jag hade låtit burgaren hamna i soporna. Trots den mediokra smaken blev jag mätt och är det fortfarande när detta skrivs, nästan fem timmare senare.

Jag och Kujala brukar ofta dricka kaffe när vi ses, och eftersom kaffet är gratis på Max blev det så även denna gång. Jag hade ungefär halva colan kvar när vi lämnade våra platser för att gå till kaffeautomaten. Hade tänkt köra den klassiska ”höger-vänster”, som ursprungligen används inom supning då man har tex. en öl i ena handen och en cider i den andra i syfte att bli så full som möjligt. Men då vi kom tillbaka hade nån duktig nisse städat bort våra brickor, inklusive min cola. Det var verkligen pricken under i:et på en högst ordinär galtning. Men kaffet var väl hyfsat, iaf för att vara gratis.

Nästa gång det vankas skrov blir det nog ett besök på Frasses istället. De håller alltid hög klass.

Julbord på Nordanå

Söndagen den 16e december 07 var jag tvungen att stiga upp ovanligt tidigt eftersom jag skulle iväg och spela en fotbollsturnering. Mina tankar var dock något längre fram i tiden. Efter fotbollen, närmare bestämt prick klockan 16.00, skulle det bli julbord. Det var givetvis oerhört svårt att koncentrera sig när man spelade med vetskapen om att man skulle få galta mer än nånsin bara några timmar senare. Jag tog mig dock igenom alla matcherna och efteråt var jag helt tömd på energi och kände att det hade varit en perfekt uppladdning inför den stora måltiden. Magen skulle få jobba riktigt hårt!

Nu var det äntligen dags. Efter några veckor av intensivt längtande skulle man få visa vad man gick för. Vi (resten av familjen var också med) klev in i lokalen där årtusendets galtning skulle upplevas. Det första som slog mig var att det fanns väldigt många olika sorters rätter på borden. Det var däremot något som inte spelade särskilt stor roll för mig. Jag hade sedan länge riktat in mig på det tyngre rätterna såsom janssons, småkorven och köttbullarna.

Vi ställde oss tålmodigt i kön till maten och efter lite tjat från mitt följe gick jag med på att äta en tallrik med kallrätter före jag gick lös på riktigt. Men som en sann galtare slank det förstås med en del köttbullar och annat gott som jag inte kunde motså. Vi satte oss till bords och innan någon hann säga ett enda ord var tallriken tom. Snabbt ville jag gå ett till varv och ösa på mer av alla godsaker.

Först ut var småkorven. Jag måste ha tänkt på något annat under tiden för efter en stund insåg jag att tallriken var proppfull med korv. Självklart förstod jag att det skulle se dumt ut att lägga tillbaka en massa korv men samtidigt ville jag ju ha den rätta balansen mellan mängden korv, köttbullar, janssons osv. Det enda sättet var med andra ord att ösa på rejält av de andra rätterna också. När jag äntligen tagit mat färdigt var tallriken så tung att jag knappt kunde hålla den. Jag åt och jag åt. Det verkade som det aldrig blev mindre på tallriken. Att man dessutom druckit en ansenlig mängd julmust gjorde inte saken bättre. Nu börjar ni nog förstå vad som hänt. Jag var proppis! Men maten skulle ner till varje pris och efter en dryg timme kunde jag stolt konstatera att tallriken var tom. Jag var vid det tillfället en lycklig man.

Nu var det inte slut än. Efterrätten skulle självklart ner också. Det fann både det ena och det andra. Kladdkaka, morotskaka och äppelpaj var några av godsakerna. Man ville inte skämma ut sig så därför skulle alla sorterna ätas. I efterhand kunde jag faktiskt tycka att det inte var helt nödvändigt med tanke på den stora smärta i nästan hela kroppen det medförde. Men trots den stora fysiska smärtan som jag fick genomlida under tiden och en längre tid efteråt var det värt varenda öre. Den själsliga lyckan som jag fick tack vare denna fantastiska måltid kan man inte få på något annat sätt än att galta.

Finland

Galtning blir nästan aldrig så bra som då man är på resande fot, så under resan till Finland över nyår fanns det utrymme för lite fin galtning. På vägen dit körde vi runt hela det förbannade havet, så det blev många timmar i bilen. Först på den finska sidan blev det stopp på ett stort köpcenter i Uleåborg. Där finns det en pizzera som heter Istanbul, där vi har käkat i alla fall en gång förut.

Eftersom Finland inte släpper in lika många invandrare som vi gör i Sverige, så tror jag att pizzakulturen inte blivit riktigt lika stark som i Sverige. Med andra ord finns det inte ett riktigt lika fint utbud av pizzerior som i Sverige, vilket gör att kvaliteten på pizzorna ofta är ganska skiftande.

Jag beställde in en Cacciatore, som blivit min nya favorit (tomat, ost, salami, oliver). Dessvärre uppstod en del luckor i vår kommunikation med pizzabagaren, så det hela slutade med att jag fick en Cappriciosa. Detta var såklart inget som gjorde mig väldigt modfälld, då jag uppskattade att själva kvantiteten mat som skulle tryckas var ungefär densamma. Vi var fyra runt bordet, och tyvärr så tyckte vi nog nästan allihopa att pizzorna överlag var något smaklösa. Någon hämtade salt, vilket gjorde att upplevelsen blev något angenämare. Men det slutgiltiga omdömet blir något lågt på grund av smaklösheten. Men självklart var jag ändå inte helt nere ändå, galtningen hade gått fint, och de andra runt bordet tyckte att jag åt snabbt (de har inte ätit pizza med mej på ett tag).

Den andra galtningen jag tänker rescensera tar plats på finlandsfärjan RG 1 som trafikerar mellan Umeå och Vasa. Detta är en liten historia i sig, eftersom det är pizzakungen Rabbe Grönholm som äger rederiet RG Lines (ja det är hans initialer…). Rabbe äger det stora pizzaimperiet Kotipizza (hempizza på svenska), som är sjukt stort i Finland. Den som kan sin galtningshistoria vet att Kotipizza även försökte etablera sig i Umeå för ett antal år sen, men misslycklades att attrahera kräsna svenska pizzagaltare. Jag har provat deras pizzor förut, så jag visste ungefär vad jag hade att vänta. De brukar oftast vara väldigt goda, men också mycket små. Jag beställde in en Cacciatore även denna gång, och nu fick jag också en. Till min stora glädje kunde jag konstatera att pizzan smakade helt fantatstiskt, särskilt osten och tomatsåsen var oerhört lyckade. Dessvärre var den som väntat ganska liten, men denna gång kunde jag nästan ha överseende med detta. Annars är ju just detta ett av galtningshistoriens stora dilemman, är det lika bra med en liten pizza som smakar sjukt bra, eller en stor pizza som smakar röv (fast man blir mätt)?

Måste bara passa på att ge lite creds till Rabbe Grönholm, han får ganska mycket skit för att hans rederi går allmänt kasst, men som den pizzakung han är ser han fan i mig till att pizzorna på båten i alla fall smakar bra! Dessutom håller han en rätt trevlig färjeförbindelse vid liv. Keep it up Rabbe.

Korv-Ivars: Mästarens special

Jag var hos Harkins i Skellefteå över nyårs. Som vanligt då man är i Skellefteå dagen efter en fest så ska man galta. Vi började planera galtningen flera dagar i förväg. Harkins hade undersökt galtbutiken Korv-Ivars meny och funnit en maträtt vid namn ”Mästarens special”. Att Harkins fastnade för den var nog ingen slump, Mästaren är ju den största legenden i galtarkretsar. Att de som döpte rätten troligtvis inte har en aning om vem Mästaren är spelar mindre roll.

De två senaste åren har det blivit dubbelt bure på Max på nyårsdan, men ibland vill man prova något nytt. Därför fick det bli pizza. Sen Korv-Ivars bytte ägare har jag ätit där endast en gång och då fick jag en ytterst välsmakande kebabrulle, så jag såg framemot att äta där igen.

Hursomhelst, så jobbade Harkins några timmar under nyårsdagen. Jag var alltså ensam i Harkins lya i under tiden. Eftersom jag har stor erfarenhet av att göra väldigt lite under lång tid, så var väntan på galtningen inget problem för mig. Jag kan faktiskt inte ens minnas vad jag sysselsatte mig med. Antagligen gick jag bara runt och tittade ut lite genom fönstret och sånt.

Harkins kom slutligen hem och han var hungrig. Innan jag ens hann blinka hade han ringt beställt två Mästarens special.

Det var ganska kallt att gå den korta biten till Korv-Ivars och då och då hördes det smällar från fyrverkerier. Att folk inte har vett att lägga sina pengar på nåt vettigt.

Pizzan kostade 85 pjukk, och var det dyraste som överhuvudtaget fanns på menyn. Till det köpte vi en tvåliters-cola. Sammanlagt blev det 100 pjukk var.

Två liter cola för 30 pjukk är ett bra pris. Först hade vi tagit en halvliter var. Harkins valde först en 33:a, sen flyttade han handen mot halvlitrarna och sen såg han priset för tvålitern och då bytte vi till det. Han förklarade att han först tänkte ta en 33:a ”för att vara nyttig”. Om man tycker att det är att vara nyttig då man väljer en 33:a till en 85-kronorspizza, då är man sannerligen en riktig galtare.

Vägen tillbaka var jobbig. Man kände hela tiden doften av pizzan, utan att kunna galta. Harkins sa nåt om att det är de värsta minuterna man upplever som galtare.

Jag hann knappt få av mig jackan och kavajen innan Harkins hade dukat upp i köket. Nu var det äntligen dags.

På menyn stod det att pizzan var en tvåvåningspizza. Jag väntade mig att den skulle se ut ungefär som en calzone fast större. Men den såg ut som en vanlig pizza. Vid en första anblick såg den inte så speciellt stor ut. Men jag misstog mig, för den var fet. Otroligt fet. Och då menar jag inte bara att den innehöll tillräckligt med fett för att föda tio afrikaner i en vecka, den var dessutom verkligen tjock. Först var det ett lager med oxfilé och pepperoni, sen fanns det ett till lager under det första. I det lagret låg det massa kebab. Dessutom fanns det lök och paprika lite överallt.

Jag måste säga att Mästarens special överträffade alla förväntingar. Det var så god smak att man bara ville att ögonblicken då man tog de första tuggorna aldrig skulle ta slut. Harkins sa det bäst när han konstaterade att det nya årets bästa händelse redan har ägt rum.